Arne - en mäklare man kan lita på

KOLUMNISTER

Båtmässan i all ära, nu med fler och större plastbåtar: årets riktiga höjdpunkt för äkta kufar i marinbranschen är i alla fall den årliga samlingen hos Djurgårdsvarvet.

Den gick av stapeln i veckan och där var mer folk än någonsin förr och minst lika trevligt som vanligt.

Var annars kan man stå och resonera om världens äldsta propellerångare, byggd 1861, numera upplagd i Stockholms norra skärgård i väntan på bättre tider?

Var annars kan man träffa bullriga småföretagare som hyr ut enorma stålpråmar till oljeplattformar i Nigeria? Insjöskeppare som utvecklat den föråldrade räkfrossan till moderna taco-kryssningar på lokala småvatten i Dalarna? Sjöräddare som kan allt om varenda whiskysort som någonsin uppfunnits i Skottland?

Var annars flockas utvalda tullsnokar med lokala tobakister, före detta styrmän i handelsflottan med finska svetsare, norrländska varvsägare, uniformerade kranförare, sjöflygplanspiloter och allehanda skräniga experter på mindre arbetsbåtar?

Ingenstans.

Värden heter Arne Timmerling. Han är en märklig man som går runt under evenemanget och försöker förolämpa sina gäster så gott han kan. Det är nu inte helt lätt eftersom den råbarkade publiken inte reagerar nämnvärt vare sig för ris eller ros.

Jag har känt Arne sedan barnsben. Han är båt- och skeppsmäklare, men har ingenting som helst gemensamt med andra sorters mäklare, framför allt inte med alla skojare som mäklar bostäder. Homestageing fungerar inte på fartygssidan. Man säljer inte mudderverk med fruktskålar och värmeljus i kajutan. Och även om båtologer ofta är romantiker så brukar hårdvaran räknas i slutändan.

Arne har inte gått de vanliga charmkurserna, och det är bara hagelbössan som saknas i hans pickup, men man kan lita på honom, och han har luttrats så pass att han känner igen en båtblåsare på gången.

Han brukar faktiskt inleda sina affärer med att allvarligt avråda hågade köpare från att slå till på den ena eller andra skutan. Han vet ju att det bara är elände med flytande farkoster. Plötsligt sjunker de. Och då blir det dyrt och besvärligt. Har han en skitbåt till salu så kallar han den skitbåt. Sådant lönar sig i längden.

Nej, någon vanlig nasare är Arne inte, men jag tror att affärerna går bra, trots att han alltid klagar.

Genom åren har han sålt hundratals lastbåtar, segelfartyg, bogserare, färjor, räddningskryssare, taxi- och fritidsbåtar. Till och med en gammal sovjetisk ubåt av samma typ som körde upp på land i Karlskrona.

Det var en svensk kille, som bor i Thailand och samlar på maskiner, som skulle ha ubåten. Han ägde redan alla prylar en gentleman bör ha, utom just en sådan. Men under bogseringen började det läcka in vatten, troligen genom något hål från periskopmontaget som inte hade pluggats.

När det kommer tillräckligt med fritt vatten inne i en båt och det vattnet börjar fara omkring så kan det gå fort. Och eftersom killarna i bogserbåten var av den sorten som alltid har bråttom och ständigt blickar framåt, så vann naturens lagar matchen på knock out.

Ubåten sjönk innan ekipaget passerat Danmark.

Häromveckan blev Arne uppringd av polisen i Italien. De ville fråga om en båt de hittat som han levererat till ett gäng skumma typer i Rotterdam. Nu hade den italienska polisen hittat 14 ton kokain i lastrummet. Det var ju inte Arnes fel, men de ville veta mer om båten.

Mellantonnagets värld är sannerligen förunderlig: befolkad av allsköns original och udda existenser. Men där finns också hederliga, hårt arbetande människor som kan berätta ett och annat om livet.

Jag har föreslagit att Arne börjar skriva sina memoarer, men han säger att det är omöjligt, i alla fall före pensioneringen. Han skulle bli jagad med blåslampa av underliga redare, säger han. Dessutom skulle läsarna inte tro att hälften var sant.

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM