Smugglare Niska blev beskjuten med k-pist

KOLUMNISTER

Högmarsö varv ligger bara ett par kabellängder in från Furusundsleden i Stockholms norra skärgård.

Det grundades 1876, och är fortfarande ett av de större varven i Stockholmsområdet, i alla fall om man räknar tonnage som går upp på slipen. I dag drivs det av hedersmannen Hasse Möller, som inte bara bygger båtar och avancerade marina konstruktioner, utan också kärleksfullt upplåter kajplatser till båtälskare som själva sliter med sina projekt.

Det finns enstaka, nyinflyttade, sommargäster som motsätter sig en levande skärgård. Men Furusunds slip, som varvet hette en gång i tiden, är ett fantastiskt ställe; en kulturhistoriskt intressant industrimiljö, där det nyligen startats en populär sommarkrog mitt bland kranar, pråmar och bogserbåtar.

Vi romantiker är svaga för den här sortens platser, där det timrats och riggats och drevats och svetsats och riktats och målats och fejats. Här låg också en av smugglarkungen Algoth Niskas motorbåtar förtöjd, i väntan på att göra nattliga räder. Bara det är värt en egen historia. En sen afton före jul någon gång på tjugotalet satt Niska i Stockholm med goda vänner och drack konjak efter en bättre supé.

Han hade skickat medarbetarna Knutte, Pedersen och Bolsjeviken till varvet på Högmarsö för att hämta motorbåten. De skulle fara till en gömma vid Lindalssundet mitt i natten och hämta 600 liter sprit för leverans till en plats på Värmdö.

Men när trion kom till Högmarsö var det snötjocka. De telefonerade Niska på krogen. Han gav dem order att ta sig till Gregersboda, och satte sig omedelbart i en droska för att möta dem och själv ta ratten i ovädret.

Efter en äventyrlig nattnavigering i vinterklimat kom de så småningom med spriten till mötesplatsen på Värmdö. Jag ska inte berätta detaljerat vad som hände där, det kan ni läsa själva i Niskas memoarbok ”Mina äventyr”. Hur som helst så gäckade han än en gång polisen och tullen.

Mellan världskrigen var kapten Nis

ka en av Finlands mest legendariska personer. En före detta finsk landslagsman i fotboll, senare välklädd dandy med snabba motorbåtar, en omskriven och skandalomsusad ”gentlemannaförbrytare” som smugglade enorma mängder sprit till motbokens Sverige och förbudstidens Finland.

Han var elegant kvinnokarl, humoristisk skrävlare och vansinnigt skicklig på att ta sig fram bland grynnor och skär på båda sidor Ålands hav. En gång rodde han från Sverige till Mariehamn för att gå på krogen. Han var ofta en jagad man, som fick hålla sig undan, men skärgårdsbefolkningen betraktade honom som hjälte och hjälpte honom gärna.

Han var fräck som få, och lyckades till och med få tullens hjälp att leverera sprit en gång när hans egen motor hade havererat. Vad tullarna inte visste var att Niska hade flera torpeder fulla med sprit på släp efter sin i övrigt tomma båt.

Han blev beskjuten med maskingevär många gånger, men sköt aldrig tillbaka. Han greps men rymde, ett par gånger mycket spektakulärt. När han väl satt i finkan uppträdde han dock alltid som mönsterfånge. 1938 smugglade han judiska flyktingar från Hitler-Tyskland till det relativt neutrala Finland. När den verksamheten stoppades flydde han till Estland, och därifrån tillbaka till Finland, enligt egen utsago i en liten roddbåt.

Till skillnad från många andra smugglare var Niska ideologiskt övertygad om att han gjorde rätt. Han argumenterade gärna mot spritförbud och var övertygad om att supandet skulle minska den dag brännvinet blev lagligt:

”Känner societetetsdamen, som smugglat ett smycke eller skära sidenplagg över någon gräns, sig brottslig? Är hon icke snarare glad som en tjuvpojke över ett lyckat puts? Så länge det finns oförnuftiga tullmurar och förbud kommer smugglingen i det allmänna medvetandet att vara ett omhuldat skötebarn, ett barn med humorns glimt i ögonvrån.

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM