När gymmet blir hemma åker rakbladen fram

Foto: Focus Features
I den mest omtalade scenen i ”Eastern promises” (2007) med Viggo ­Mortensen blir det nakenslagsmål i badhuset.
KOLUMNISTER

Häromdagen hamnade jag nästan i rakbladsslagsmål i duschen på gymmet. Jag vet inte vad som skrämde mig mest, de vassa rakbladen han vevade med eller punghåren som satt fast i hyveln. Jag stod bara inte ut längre, det här var tredje gången jag såg någon göra det och nu var jag tvungen att säga något: snälla, sluta raka pungen i omklädningsrummet!

”Varför bryr du dig?” fick jag till svar, så jag la till: det där kan du väl göra hemma? Det var då han kallade mig idiot och började veva med rakhyveln. Hela situationen var surrealistisk, jag kände mig som Viggo Mortensen i den berömda slagsmålsscenen i filmen ”Eastern promises” där han blir knivöverfallen av ryska maffiamän när han sitter naken i den offentliga bastun.

Om jag minns rätt slogs Viggo om rätten till ett visst territorium. Och när jag tänker efter inser jag att pungrakaren och jag slogs om samma sak: rätten till det offentliga rummet.

Pungrakaren hävdade sin rätt att göra sig väldigt hemmastadd medan jag försökte göra motstånd mot hans försök att göra det gemensamma omklädningsrummet till en del av sitt hem. Det handlar inte om pungrakning specifikt, det är bara den sista droppen i en våg som rullat alldeles för långt: hemifieringen av det allmänna rummet!

När jag berättade det här för en kompis kontrade hon med att hon sett en person sätta sig på bussen och hugga in på en grillpåse med varma revbensspjäll (de som satt i närheten flyttade snabbt på sig)

Jag ser det hela tiden i gymmet, hur folk lägger beslag på tre maskiner samtidigt medan de sitter och glor på mobilskärmen utan en tanke på att det finns andra människor som också vill använda maskinerna, hur de bara lämnar vikterna efter sig när de är klara, strör dem omkring sig som pizzakartonger i vardagsrummet under en kompiskväll. Jag har till och med sett två killar på riktigt äta pizza bland vikterna.

På samma sätt har hemifieringen brett ut sig i allt fler gemensamma utrymmen. På flyget beter sig vissa som om de klivit över tröskeln hemma hos sig, de tar av sig skorna och vilar på armstödet som tillhör stackaren i sätet framför, går fram och tillbaka i gången och gör svettfuktiga fotspår efter sig.

På bio sitter några och pratar med varandra som om de vore ensamma hemma i tv-soffan, på teatern skickar någon plingande telefonmess hela föreställningen.

När jag berättade det här för en kompis kontrade hon med att hon sett en person sätta sig på bussen och hugga in på en grillpåse med varma revbensspjäll (de som satt i närheten flyttade snabbt på sig).

Det är svårt att säga hur hemifieringen började. Kanske med dokusåporna som gjorde deltagarnas hem till allmänna utrymmen via tv-rutorna och fortsatte med de sociala medierna där alltfler suddar ut gränserna mellan vad vi gör hemma och i offentligheten?

Eller kanske med den växande kundmentaliteten, ”jag är en betalande kund på den här bussen och är berättigad att känna mig som hemma”? Eller överentusiastiska föräldrar som lärt oss att hela världen är vårt hem och att vi inte ska låta någon annan begränsa oss?

Jag är mer orolig för hur långt det kan gå, pungrakning på bussen? Är jag bara grinig eller håller du med? Kolla mina värsta exempel och tyck till på min instagram.

avMicael Dahlen

ARTIKELN HANDLAR OM