Mejla

Alex Schulman

Droppe efter droppe av mikro-raseri i min bägare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Michael Douglas i ”Falling down”.
Michael Douglas i ”Falling down”.

KOLUMNISTER

Jag har ett fack i mitt kök där jag har fyra olika skärbrädor. En av dem är lite för lång för att egentligen få plats, så när jag ska stänga luckan så går den inte riktigt igen. Det blir en glipa. Jag försöker ibland böka med den långa skärbrädan, ställa den lite på högkant och snabbt stänga luckan och då kan det hända att luckan faktiskt går igen.

Men efter ett tag sticker den ut där igen. Varje gång jag tar ut eller in en skärbräda från facket så störs jag av den där långa saken. Jag känner en irritation. Jag ser skärbrädan i glipan och mitt hjärta slår ett par extra slag, det ilar till av någon typ av vrede inom mig, men sen försvinner den och jag tänker inte mer på det. Jag går vidare i livet.

Men det samlar på sig. Varje gång jag ser brädan sticka ut, varje gång jag bökar med den.

Många små känslor av frustration lägger sig på varandra.

Droppe efter droppe i bägaren.

Det har nu gått ett år - varje dag detta mikro-raseri. Den där satans skärbrädan. Jag borde göra nåt åt det. Sätta den nån annanstans. Men det gör jag inte. I stället fortsätter tragedin i det tysta, mot ett slut som kan komma och som kommer. Jag borde fattat att explo­sionen till slut skulle ­in­träffa, att jag en dag skulle sluta som ­Michael Douglas i ”Falling down”.

Det hände för tre dagar sedan. Jag gjorde schnitzel och bankade köttet med en kötthammare. Gjorde i ordning ägget och ströbröd. Skulle ­sedan skära upp citronen, gick till facket, tog en skär­bräda, stängde luckan. Den gick inte igen, för skaftet på den långa stack ut.

Då händer det. En lätt bris av vrede genom systemet, som svallar ett par gånger, fram och tillbaka. Det känns ihåligt och kallt i själen. Något går sönder i mig. Det är inte jag som plockar upp den för långa skärbrädan, det är någon annan. Det är inte jag som omsorgsfullt lägger ner den i vasken, tar fram kötthammaren och sen med full satans kraft slår mot den i två minuter.

Barnen tittar storögda och skrämda upp mot mig.

Min fru springer ut från badrummet för att se vad som pågår.

Jag slår och slår och slår och slår.

Skärbrädan är av ganska massiv ek, så trots vreden och slagen så går den inte i tusen bitar. Den får knappt en repa på sig. Jag andas tungt över vasken. Jag kommer tillbaka till min kropp. Jag plockar upp skärbrädan och sätter tillbaka den i facket. Skaftet sticker ut.

Jag är ”Falling down”, som vi svenskar ut­övar den.

Av: 

Alex Schulman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Michael Douglas

Alex Schulman