En afrikansk by på zoo – varför?

KOLUMNISTER

I juni i år ställdes en hel afrikansk by ut på Augsburgs zoo i Tyskland. Efter tre dagar hade den nya attraktionen setts av en rekordpublik på 17?000 människor, och direktören för djurparken, Barbara Jantschke, kommenterade själva utställningsjippot så här:

”Augsburgs zoo är rätt plats för att skapa en exotisk atmo­sfär” och ”alltsammans kommer naturligtvis att skötas av färgade afrikaner, vilket de också själva vill ...”

Ja, varför inte? Frågan är förstås hur man ställer ut en by – på ett zoo. Hur det fungerar. Och varför man över huvud taget gör det. Skulle Augsburg zoo till exempel vara intresserade av Svensbyn eller Sveg till nästa sommar? Ett representativt urval på en fem sex villor och ett närlivs i mitten, bara så att djurparksbesökarna fick någon slags känsla för det hela. Das Schwedische Dorf.

”Missa inte den dagliga rundturen 12.00 och 18.00 när svenskarna får sin mat. Har ni tur kan ni få se en skymt av Bengt när han sitter och kollar på Sportnytt strax före stängningsdags av djurparken. Stina fick ungar i våras. Det är hon med tofsen på huvudet som just nu står och stoppar in en vittvätt. Kom tillbaka om en timme och ni kan få se när hon steker upp ett paket med Krögarpytt från Findus som blev över från i går.”

Kanske kunde vi passa på att ställa ut några skånska Vellingebor när vi ändå var i gång, så att vi för en gångs skull kunde dra lite ekonomisk nytta av deras ovilja att beblanda sig med människor med osvenskt utseende? Så kunde direktrissan, Frau eller Fräulein Barbara, stå där och köra sitt

”Kom och se en hel by med riktiga svenskar, alltsammans kommer naturligtvis att skötas av ljushyade svenskar, vilket de också själva vill ?”

Problemet är förstås att ett normalsvenskt vardagsliv antagligen är rätt så ointressant för både sydtyskar och övriga delar av världen. Ska det svenska vara intressant får man antagligen se tlll att hotta upp det hela en aning genom att skicka ner några knätofsmänniskor som kan hoppa runt och göra små grodorna i en ring. Annars blir vi nog ganska svåra att ställa ut.

Och det är väl just det som är problemet. Inte ointresset eller okunskapen för att svenskar har ett vardagsliv som sträcker sig utanför och bortom små grodorna. Utan ointresset och okunskapen för att nigerianer och eritreaner och liberianer har ett vardagsliv som sträcker sig utanför och bortom det som kan ställas ut på ett zoo.

Som Henning Mankell skrev i sin senaste bok. ”Vi vet allt om hur afrikanerna dör men nästan ingenting om hur de lever.” Vi västerlänningar. Normalbegåvade människor som reagerar när vi ser en rubrik som ”afrikaner ställs ut i djurparker” för att vi inser att det är mindre begåvat år 2005, samtidigt som vi inte verkar reagera mot någonting annat.

Hur ser vår bild av Afrika ut? Egentligen? Handen på hjärtat. En kontinent med över 50 länder, som har storstäder och landsbygd, hotell och videobutiker, mataffärer och arbetsplatser, skyskrapor och art deco. Vad vet vi om den kontinent som ligger 14 kilometer från Europas kust? Har vi över huvud taget några bilder som ersättningsalternativ till det som tyskarna ställer ut mellan giraffer och elefanter i en djurpark? Eller är det västerländska nyhetsflödet bara ett annat sorts Augsburgs zoo – fast i större format?

Bilder på nakna barn med uppsvullna magar och hängande armar som sitter ihopkrupna som djur över ledarsidor som frilagda illustrationer? Flyktingläger och svältkatastrofer och byar med anonyma kroppar som är döda, döende eller i akut behov av vård?

”Hittills har sportsidorna gjort mer än skolböckerna för att skapa respekt för afrikaner”, som det stod i en tidning som heter Oreda för ett tag sedan. Kanske är det så.

I vår värld är det västerländska popstjärnor som Bob Geldof som agerar för Afrika. Västvärlden är räddaren och afrikanerna är passiva offer, och när 55 afrikanska ledare träffas för att diskutera de stora framtidsfrågorna på ett toppmöte i Moçambique så är tidningarna inte där.

Augsburgs zoo är bisarrt, men världen är inte bättre.

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM