Mejla

Johan Hakelius

Julkransen är en bild av ditt innersta

Publicerad:
Uppdaterad:

Sällan känner man obehaget komma krypande som när man står och stirrar på julkransarna, i hopp om att se något man kan leva med.

 Det finns så många fula kransar. Nej, det räcker inte: Det finns så många fruktansvärda kransar. Kransar som borde grävas ned i ovigd jord. Kransar som borde rådbråkas av en rackare. Kransar som borde skickas till Haag och ställas inför rätta.

Man tänker alltid samma sak: vem köper dessa fruktansvärda kransar? Kransarna med små rödhattade flugsvampar. De i plast med tomtar och klockor. De med kottar och konstgjord frost.

Man tänker alltid samma sak, alldeles i onödan, för man vet ju svaret. Kransarna hamnar trots allt på respektive ytterdörr. Man vet precis vilka av grannarna som lagt pengarna på det fruktansvärda.

Och skulle anskrämligheten hänga på en okänd dörr vore det bara att gå fram och läsa namnskylten och gå hem och googla.

Jag säger inte att jag har gjort det. Jag säger bara att man kunde göra det om man verkligen undrade.

Dessa fruktansvärda kransar. Det brukar mumlas då och då att bloggande och

Facebook och allt det där är en riktig dödsfälla för de aningslösa. Att de inte begriper att de blottar sig själsligt för kreti och pleti och att de aldrig kan göra det ogjort, när det väl skett.

Precis samma sak gäller

i fråga om julkransar. Folk begriper inte att det är en spegel av deras innersta som hänger på deras ytterdörr, till allmän beskådan. De förstår inte hur många slutsatser det går att dra av deras kransval.

Säg, till exempel, att man

köper sig en riktigt rejäl pjäs i äkta granris. En halvmeter i diameter. Säg att man virar riktigt breda sidenband runt åbäket och avslutar med en jättelik rosett, som knyts och knyts om tills den har det alldeles perfekta stuket.

Vad är man för typ då?

Lätt att svara på. Man är en typ som vill tala om att man gillar traditioner och inte godtar något plastfusk.

Man ärsamtidigt en typ som sett för mycket amerikansk film för att stå ut med det hemslöjdigt återhållsamma. Stort ska det vara. Inget fattigsvenskt torpar-skräp.

Man drar sig inte för det lite extravaganta och är rätt styv i korken. Man anser sig ha bättre smak än de flesta. Man hånler åt andras kransval. Man har 42,5 i skostorlek.

Hur kan jag vara så säker? Det är min krans.

Av: Johan Hakelius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN