Mejla

Jan Guillou

När Myrdal högg i sten slog det gnistor – och vår vänskap tog stryk

Publicerad:
Uppdaterad:
Jan Myrdal hemma i Varberg.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Jan Myrdal hemma i Varberg.

Jan Myrdal var en nära vän. Inte bara en, utan minst fyra gånger.

Denna egenartade periodisering av vänskapen kan bara förklaras av att han då och då hade fel på ett mycket speciellt sätt. Alla tänkande människor har fel då och då. Det ligger i det prövande och ständigt omprövande tänkandets natur. Bara de fega och de opportunistiska har alltid rätt, de som avvaktar tills en trygg majoritetsuppfattning utformats och därefter ansluter sig.

Men Myrdal hade då och då inihelvete fel. Exemplen är välkända och vällustigt formulerade av landets mer välkammade skribenter.

De två röster jag saknar i eftermälet är PO Enquists och Anders Ehnmarks, eftersom de lämnat oss. Dem kan jag på intet sätt ersätta.

Vännen Anders var roligast: ”Myrdal vill alltid ha rätt. Men han vill vara ensam om att ha rätt” (citerat ur minnet).

För Myrdal var få, om ens några sanningar huggna i sten. Allt kunde omprövas, det var de intellektuellas skyldighet. Med den inställningen kommer man således att just hugga i sten. Till och med en så pass enkel tänkare som pensionerade avslöjaren av sjukvårdspersonal och småbrottslingar med utländsk bakgrund. Janne Josefsson, kan nu framträda i sin nya roll som kolumnist i Dagens Nyheter och räkna upp: försvaret av massakern på Himmelska fridens torg, hyllningen till den albanske diktatorn Enver Hoxha, försvaret av den iranska teokratins fatwa mot Salman Rushdie och naturligtvis det envetna förnekandet av de röda khmerernas och Pol Pots skuld till dödens fält i Kambodja.

Samt kunde sagde Josefsson briljera med hur han den 5 juni 1989 skulle ha satt Myrdal schack matt i en radiointervju. Låt vara att Josefssons indirekta citat innehåller ord som Myrdal aldrig skulle ha tagit i sin mun. Som läsare drabbas jag ändå av svårartad melankoli av att se Sveriges mest obildade och okunnige samhällsdebattör göra sig lustig på bekostnad av sin raka motsats.

Men visst. När Myrdal högg i sin sten slog det onekligen gnistor. Därav hans och min periodiserade vänskap.

När han under en tid hade för sig att IB-avslöjandet i hans egen skapelse Folket i Bild/Kulturfront i själva verket var en socialdemokratisk konspiration för att närma Sverige till Sovjetunionen gick jag naturligtvis bananer. Ett år senare var den teorin begravd och vi drack vin på nytt. Myrdal var enligt egen uppfattning också vinkännare av rang.

Nästa vänskapskonvulsion uppstod när Myrdal kom hem från Kambodja med ett skandalöst uselt reportage som jag som redaktör för Folket i Bild/ Kulturfront vägrade att publicera. Konflikten löstes med att jag fick sparken från tidningen.

Sådär kan man hålla på med uppräkningen eftersom Myrdal var den ständigt omprövande, ständigt sa emot, en ”refraktär” med hans eget ordval. Till det kommer en så enkel omständighet att han gillade bråk.

Ändå var han den moderne författare som har betytt mest för mig. Utan Myrdal skulle jag ha blivit en annan. Bland annat beror det på att Myrdal för det mesta faktiskt hade rätt, också i djupt kontroversiella frågor.

Han var till exempel den i särklass viktigaste motorn bakom den svenska Vietnamrörelsen, med tiden den mest inflytelserika proteströrelsen i världen. Det fanns en tid då tusentals sådana som jag otåligt väntade på Myrdals söndagspredikan i Aftonbladet.

Tills han fick sparken för att han hade rätt också i sin kritik av socialdemokratin.

Det var Myrdal som övertygade mig om att fullständigt överge den borgerligt romantiska litteratursyn i vilken jag vuxit upp. Jag var inriktad på att bli en ”fin” författare, en ”författaré” som Myrdal hånade, en sån som får priser och beröm i Dagens Nyheter men inga läsare.

Den intellektuelles uppdrag var tvärtom att skriva om det viktigaste och ändå nå en masspublik. Vilket inte är snutet ur näsan, kan jag meddela. Men likväl kärnan i själva uppdraget. En sådan författare blev exempelvis Sven Lindqvist.

Myrdals sista tid i livet blev sorglig. Han tappade förmågan att skriva som Myrdal. Han la upp ribban för högt och dog när tangenterna tappade kontakten med hjärnan. Sitt eftermäle brydde han sig inte lika mycket om som man skulle kunna tro. Även om han mot slutet fick för sig att han nått en mycket större publik om han från början valt att skriva på engelska.

Möjligen hade han fel också på den punkten. Men det väsentliga var att han såg strävan efter en masspublik som den intellektuelles uppdrag. Inte som en inkomstkälla.

När han dog var vi inne på vår fjärde, eller om det var femte, vänskap. Att han då och då hade dårfinkfel betydde inte längre så mycket. För det mesta hade han ju rätt och därför blev jag och många andra som vi blev.

Av: Jan Guillou

Publicerad:

LÄS VIDARE