Föraktet mot duktighet är ett problem

Birgitta Ohlsson (L) har skrivit ”Duktiga flickors revansch”.
KOLUMNISTER

Jag minns hur jag satt längst fram och gnäggade, och jag minns hur jag för varje årskurs flyttade en rad bakåt.
Mot bättre vetande har jag närmast skrutit om hur jag sov bort gymnasiet och tog köksvägen till högskolan via Komvux – och ändå nådde dit jag ville.
Berättelsen brukar se ut så: Förebilden sitter i morgonsoffan och orerar om hur skolan inte lärde denne någonting, men att han – det är oftast en han – likväl lyckades.

Nu är jag själv kanske ingen förebild. Däremot är jag en av alla som har hänförts av sådana berättelser och sedan beskrivit min egen.
Går det att lära sig saker utan att öva? Det är ju fantasy, nästan. Ändå, eller kanske just därför, tjusas vi av sagorna gång på gång.
Tankarna går till den senaste i raden av duktighetsdebatter. Den här gången diskuteras boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Ohlsson.
Ohlssons första budord: ”Du ska kräva meritokrati.”
Du ska alltså belönas och befordras, efter förtjänst. Men vem vill lyssna på den som pluggade järnet och började på universitetet direkt efter gymnasiet, för att där plugga ännu mer?

Berättelsen om den duktiga flickan, eller Bror Duktig för den delen, har en tendens att sällan omfamnas. Förutom av lärarna, kanske. Men vem i helsike vill vara teacher’s pet?
Jag minns hur jag längtade efter lektionerna, efter att få hemläxor. Efter att med omsorg fylla mitt pennskrin. Med åren förstod jag att det var någonting fult.
Ingen föraktas så som en plugghäst. Den duktiga eleven är en robot utan fri tanke och egen vilja. En sådan som dunkar in fakta utan att förstå. En sådan som väljer integralekvationer framför att bli av med oskulden.
Så ser nidbilden ut, trots att inte ens förebilderna i morgonsoffan har vilat sig till framgång. De har gnäggat sig fram, fast på andra sätt.

Den insikten måste få plats. För föraktet mot duktighet är ett problem. Inte minst hänger myten om geniet ihop med det.
En appmiljonär får inte snilleblixtar ur tomma intet, de arbetas fram. Den artist som fyller Ullevi har repat fyrtiotusen miljarder timmar.
Och en smörgåsfet kolumnist på Aftonbladet har skrivit varje dag sedan tonåren för att hitta sin stil.