Mejla

Johanna Frändén

Kanskemannen är en velig och rätt patetisk typ

Publicerad:
Uppdaterad:
Den intima sfären är numer den enda arena som många 2020-talsmän kan vara säkra på att dominera psykologiskt, skriver Johanna Frändén.
Foto: Colourbox
Den intima sfären är numer den enda arena som många 2020-talsmän kan vara säkra på att dominera psykologiskt, skriver Johanna Frändén.

Det började med ett par personliga betraktelser, men har utmynnat i rätt stark empiri: Heterokvinnor med karriär och kulturellt kapital på andra halvan av det fertila spektrumet har svårt att hitta män att bilda familj med. Eller hitta män som vill något alls. Det är som att de presumtiva hannarna, ”kanskemännen” av Svenska Dagbladets Josefin Holmström kallade, drar sig undan nästan för att jävlas.

Vi har hamnat i en situation där en 35-årig man med utbildning och bra jobb är det mest attraktiva äktenskapsmarknaden kan erbjuda, medan en kvinna i precis samma situation gång på gång ratas. Hur gick det till?

Det är den sexuella revolutionens fel, är tesen i flera texter den senaste tiden.

Det sexuella självförverkligandet har kostat kvinnorna alldeles för mycket, tycker Lisa Magnusson och avfärdar samtidigt ett gäng feministiska landvinningar från 1960-talet och framåt.

Dejtingappar som Tinder gör kvinnor till obetalda horor, menar Saga Cavallin som är inne på samma linje: Männen är vinnarna på de lösa relationerna, men kvinnor är värda mer än knapplösa knull!

För att tala med Beyoncé: If you liked it then you should have put a ring on it.


I princip alla kvinnor i min ålder har gått ronder med kanskemännen. Själv sprang jag på ett rent komiskt exemplar för ett par år sedan, så fullfjädrad i sin kanske-profil att han borde frysas ner och visas upp för framtida generationer: Dryga fyrtio år gammal, ännu opublicerad men med litterära ambitioner, som tyckte om att träffas så länge vi inte behövde planera in det i förväg. Jag behövde väl inte vara så konventionell, så ”castratrice”? Det är franska för ”kastrerande” och brukar användas för kvinnor som har egna åsikter, ställer helt normala krav, eller, för all del, som publicerar sig i en stor dagstidning (och alltså mer eller mindre har uppnått det man själv strävar efter, min anm.)

Josefin Holmström och Kristin McMillen är inne på samma linje: De här männen tycks skrämmas bort av jämnåriga kvinnors professionella framgångar och ekonomiska oberoende. När de till slut slår sig ner väljer de hellre någon de kan imponera på, någon med lite lägre status.


Och tänk om det inte är kvinnornas erövrande av preventivmedel, arbetsmarknaden, köttmarknaden, kort sagt av världen, som är problemet här. Tänk om det är kanskemännen som måste självdö?

När min generation växte upp hade män fortfarande tolkningsföreträde inom allt; politik, ekonomi, offentlig debatt. På hemmaplan jobbade pappa över, medan mamma jobbade deltid. På film räddade männen fallna kvinnor från prostitution till lyxliv och förförde oskulder med hjälp av svettig pardans.

Men i verkligheten hände något annat: Pojkarna hamnade på efterkälken i skolan, på universiteten blev de alltmer sällsynta och i flera storstäder i väst i dag tjänar singelkvinnor mer pengar än män i samma situation. Här hittar vi de tiotusentals män i glesbygden som saknar både utbildning och ekonomi för att kunna kamma hem något alls på tvåsamhetsbörsen (med mindre än att de åker till ett utvecklingsland och hittar en partner där).

Maktövertaget som den patriarkala populärkulturen alltid lovat männen är på väg att försvinna. Jag förstår att det känns kastrerande. Den intima sfären är numer den enda arena som många 2020-talsmän kan vara säkra på att dominera psykologiskt. Och varför skulle de inte ta chansen?


Vi befinner oss i en historisk parentes. Unga vuxna män i dag vet att de inte kommer att kontrollera världen som deras pappor en gång gjorde. Det är inte någon liten maktomfördelning vi talar om och det är självklart att det just nu färgar av sig på heterorelationerna.

Om några år kommer vi minnas kanskemannen för vad han är: En velig och rätt patetisk typ med mindervärdeskomplex och betydande anknytningsproblem.

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN