Låt homosexuella få gifta sig – om de vill

KOLUMNISTER

En strid mellan inkrökta bakåtsträvare och progressiva nutidsmänniskor har alla förutsättningar att vara medialt intressant. Vilka som kommer att vinna den kraftmätningen är självklart.

De homosexuellas organisationer protesterar mot att vissa kyrkor annonserar till det traditionella äktenskapets försvar.

Majoriteten av Svenska kyrkans stift hade i onsdags sagt nej till att utvidga äktenskapsbegreppet till att gälla par av samma kön. Ytligt sett är det inte svårt att förstå kyrkans tveksamhet. Äktenskapet har lång tradition. Kristendomens skapelseberättelse utgår från kärleken mellan man och kvinna, eller i vart fall deras fortplantning.

I tv sitter en sympatisk ärkebiskop och försöker genomföra en omärklig sidvis förflyttning från den ena stolen till den andra. Att Svenska kyrkan är plågad av debatten är inte svårt att se. Å ena sidan har man konstant dåligt självförtroende och vill till varje pris vara tidsanpassad – det vill säga såsom tiden sägs vara i media. Å andra sidan har man en tvåtusen år lång tradition som man inte kan knipsa av, i vart fall inte utan att först ha omdefinierat den.

Delvis är denna osäkerhet inskränkt. Historiskt är kyrkans förhållande till homosexualitet långtifrån entydigt. Familjen var inte begynnelsen. Begäret biologiserades för att kyrkan i stället ville rikta det mot Gud. Det finns en homoerotisk tradition i kyrkans formspråk som den i dag knappast vill bli påmind om. En nästan naken man, penetrerad på korset erbjuds församlingens blickar.

Personligen lutar jag åt tanken att homosexuella ska kunna ingå äktenskap, alltså gifta sig. Här tror jag kyrkan tänker fel. De homosexuellas kamp för att få gifta sig stärker äktenskapet som institution. Varken kyrkans kärleksbudskap eller traditionen att lyfta fram tvåsamheten som samlevnadsform, urvattnas, tvärtom. De homosexuella organisationernas krav är ett tecken på att kyrkans centrala budskap till sist har segrat.

De som varit utanför vill komma in till tvåsamhet. De bör inte avvisas i porten.

Det verkliga problemet är ett annat. Det är inte vad vi ska kalla det homosexuella äktenskapet, utan att så få homosexuella är villiga att leva det. Alltså, att se den sociala verkligheten bakom det mediala skenet.

Det är en fråga om värderingar, grundläggande frågor om hur vi ser på kärlek, sexualitet och ömsesidighet.

Sedan lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft 1 januari 1995 har i snitt knappt 250 män om året ingått partnerskap, och ungefär 200 kvinnor.

Under samma period gifte sig varje år cirka 80 000 personer.

Homosexuella opinionsbildare hävdar ibland att tio procent av befolkningen har homosexuell läggning. Uppenbarligen har denna betydande minoritet andra uppfattningar om hur den vill leva. Det bör då diskuteras.

Det är inte bara en värderingsfråga. Eller rättare sagt, värderingsfrågor har en obehaglig tendens att förr eller senare – ofta förr – blomma ut i brutal social verklighet. Se bara på den senaste våldtäktsrättegången mot de så kallade Stureplansprofilerna. Inte är det en fråga om något så fnoskigt som manligt mot kvinnligt genus.

Antalet hivsmittade ökar, samtidigt som det sker en nyrekrytering av syfilissmittade homosexuella män. Många blir smittade vid helt anonyma kontakter. De homosexuellas intresseorganisationer har inte mycket mer att säga om detta än att det krävs mer information.

Om vad då, kan man fråga. Det handlar varken om information eller kondomer. Det handlar om livsstil och värderingar.

En kyrka som inte vill ge homosexuella som önskar leva på det sätt kyrkan tror på, rätten att använda ett kyrkans begrepp. Homosexuella som kräver rätten att leva i äktenskap, men inte vill leva under äktenskapsliknande former.

Bortom det mediala skenet fortsätter den verkliga konflikten.