Om det varit val i dag hade alliansen fått flytta från Rosenbad

Foto: Foto: MAGNUS WENNMAN
LÄMNAR LEENDE En till synes glad och lättad Stefan Löfven lämnar SVT:s ”Agenda” efter sin första stora tv-intervju som S-ledare. Och Löfven har all anledning att vara nöjd. I Aftonbladet/United Minds nya mätning ser det ut som det |rödgröna blocket är i kapp den borgerliga alliansen.

Om det vore val i dag skulle de rödgröna vinna och Stefan Löfven bli statsminister.

Men finns det ett rödgrönt alternativ?

Svaret är nej.

Om resultatet i Aftonbladet/United Minds vore ett valresultat skulle Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vinna. Sverigedemokraterna skulle, precis som nu, vara vågmästare.

Alliansen däremot skulle tvingas att lämna regeringshögkvarteret Rosenbad eftersom Centerpartiet skulle åka ur riksdagen.

Men finns det ett rödgrönt alternativ? Nej, i dag finns inget samlat alternativ på den vänstra planhalvan.

En historisk tillbakablick. Valet 2006 var ovanligt eftersom de fyra borgerliga partierna gick till val på ett gemensamt program. Till skillnad mot alla tidigare val fick väljarna veta i förväg vad de skulle få om de röstade på ett av partierna i Allians för Sverige.

Alliansen vann. Socialdemokraterna, som samarbetat med V och MP i regeringsställning, förlorade makten och Göran Persson lämnade politiken efter tio år som statsminister.

Påföljande val, 2010, var ännu ovanligare. Då kopierade de tre rödgröna partierna alliansens framgångsrecept. De gick till val på gemensam regeringsplattform. Och alliansen fortsatte på den inslagna vägen med ett nytt gemensamt valmanifest. För första gången i svensk politik stod block mot block i en tydlig envig.

Men kopieringen hjälpte inte, de rödgröna förlorade igen. Programmet spretade och de tre partierna var inte lika överens som de försökte påskina.

Bara några månader senare begravdes det rödgröna alternativet. Hemsidan släcktes och partierna gick hem och slickade såren.

På mindre än tio månader har nu samtliga partier i den rödgröna alliansen bytt ledning, S till och med två gånger. Mona Sahlin (S) efterträddes av Håkan Juholt som ersattes av Stefan Löfven. I Vänsterpartiet tog Jonas Sjöstedt över efter Lars Ohly. I de gröna har Åsa Romson och Gustav Fridolin efterträtt veteranduon Wetterstrand och Eriksson.

Solklart är att inget av de tre partierna tyckte att de vann på det rödgröna samarbetet. Lika solklart är att de inte vill upprepa det, åtminstone inte i den form det existerade mellan 2008 och 2010.

Klart är också att särskilt S och V, men också MP som vill bli den tredje kraften i svensk politik, för närvarande fokuserar på det egna partiet. Inte på allianser med andra.

Den förhärskande inställningen bland de rödgröna nu är att de inte ska gå till val på ett gemensamt program.

I stället ska de säga att de vill regera ihop. Och att regeringsprogrammet förhandlas efter valet, då väljarna bestämt storleksförhållandena mellan partierna.

Men imponerar det på väljarna? Risken är stor att det inte gör det.

Länge var Socialdemokraternas paradargument i valrörelserna att man inte hade en aning om vad man skulle få om man lade sin röst på de borgerliga. Då köpte man grisen i säcken.

En kvalificerad gissning är att Fredrik Reinfeldt (M) skulle använda samma argument för att avskräcka från de rödgröna.

Det vilar en stor osäkerhet just nu över svensk politik. Vad vill regeringen? Vad vill S? Och vad vill alla andra utom att bli så stora som möjligt?

avLena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM