Det är tyst om de förvuxna pojkarna

KOLUMNISTER

Det är tyst.

I den lilla byn har en man skjutit sina två barn med ett hagelgevär. Sedan sköt han sig själv.

Minnesstunden hålls i skolan, inte mer än en bredsida från fotbollsplanen där mitt juniorlag brukade träna.

En familjetragedi, säger folk. Och tiger sedan.

Medierna ställer sina frågor: Hur kunde det hända? Här? I Falköping?

Både skolan och kyrkan fotograferas. En reporter noterar att barnens kläder fortfarande hänger på tork i trädgården. Grannar intervjuas.

Det är hemskt, säger de.

En vecka senare mördar en ung man sina två syskon och sin styvpappa. Nu med kniv och yxa, i Härnösand.

Ännu en familjetragedi.

Hur kunde det hända? Här? I Härnösand?

Och de svåra frågorna tenderar att få enkla svar. Psykvården! Politikerna! Tevespelen! Eller som när en gammal dam misshandlades till döds på en parkeringsplats i Landskrona: invandrarna!

Men inte ett ord om vare sig Härnösand eller Falköping i Sverigedemokraternas medlemstidning. Mördande svenska män med hemsnickrade solverandor ingår inte i deras problembeskrivning.

Och de etablerade partierna? Högeralliansen vill ha fler poliser och hårdare tag. De rödgröna skyller på klass-klyftorna. Ingenstans nämns den pinsamt uppenbara gemensamma nämnaren mellan nästan alla grova våldsbrott: förövarna är män.

De tre gärningsmän som jag berör här ovan skiljer sig markant från varandra vad gäller klass, etnicitet och ålder. Men de är alla män.

Nittio procent av allt dödligt våld orsakas av män.

Tigande maktlösa män som tar makten med det enda medel de känner: våld. Förvuxna pojkar som – precis som vi andra – en gång lärt sig att våld faktiskt fungerar. Pojkvärlden är en enda lång dyrkan av knutna nävar och adrenalin, stolthet och rädsla. Våld är fortfarande ett invant beteende i manligheten.

Men det är ett svårt svar på en svår fråga. Ingen valslogan.

Det är enklare att demonstrera mot våldet, som man gjorde i Landskrona. Som om våldet plötsligt skulle lyfta på hatten och be om ursäkt.

I stället för att fästa blicken vid de ensamma maktlösa pojkmän som gömmer sig i statistiken: arbetslösa, förtidspensionerade, icke utbildade, ej behövda.

Det finns inget riksdagsparti som reser sig och säger: Vad ska vi ta oss till med männen?

Inga demonstrationer och inga upprop. Det är tyst.

ARTIKELN HANDLAR OM