Ludmila borde ha lagt av i tid

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag tycker så otroligt synd om Ludmila. Ju mer jag tänker på hennes fundamentala dumhet, desto mer känner jag för henne.

Ja, hon var stenkorkad. Ja, det är möjligt att hon fuskat förr.

Men egentligen gjorde hon bara ett stort misstag: hon lyssnade inte på sig själv. Hon fortsatte med sin bobsatsning trots att hon inte ville, inte tordes, inte orkade.

Ludmila, du skulle ha lagt av i tid. Visst, sponsorer, tävlingsledare, till och med maken – alla hade blivit besvikna och förbannade.

Det hade varit värt att ta. Alternativet blev ju, lindrigt uttryckt, värre.

Efter Ludmilas krasch har jag tänkt mycket på Peter Forsberg. Han är ju så långt bort från Ludmila man kan komma. Några dagar efter terrorattacken meddelade han att han slutar spela

hockey, åtminstone för ett tag. Ett par hundra miljoner kronor i årslön var inte värt det.

Jag kan bara ana hur ont han haft, hur mycket han grubblat innan han tagit sitt beslut. Att bestämma sig för att kliva av när man är som störst, när ett helt mästarlag i NHL behöver en som bäst, det är ett riktigt stort beslut.

Men om man måste välja mellan ett bra liv och pengar, mellan riktiga vänner och fans, mellan hälsa och idolskap, då borde valet vara lätt. Om framgång blir synonymt med krav, segrar detsamma som smärta, då går det inte längre.

Ändå är det många som försöker, inte bara idrottshjältar. Vi läser om dem i tidningen titt som tätt, kvällstidningarnas bilagor körde var sin kraschad stjärna i söndags: Aftonbladet hade Marilyn Monroe, Expressen Mariah Carey. Det finns sällan någon medkänsla i artiklar eller tv-program om stjärnornas kollapser, snarare ett slags skadeglädje, ett förakt över människan som förlorat kontrollen över sin tillvaro. Så går det om man blir för stor och känd och uppblåst.

Ofta åtföljs artiklarna med faktarutor och bilder över andra kändisar som inte pallat trycket. Förutom Mariah Careys och Britney Spears sammanbrott så har vi ju chockbilderna på anorektiska Whitney Houston och smällfeta Anna Nicole Smith, Ben Affleks alkoholism och Melanie Griffiths tablettmissbruk. Jag har aldrig sett tv-programmet Ally McBeal, ändå vet jag att större delen av ensemblen ligger inne på avvänjningskliniker, sitter i fängelse, är anorektiker eller fått olika sammanbrott.

Jag funderar ofta över vad som driver människor. Faktum är att jag funderat mycket över just fenomenet Peter Forsberg. Han var aldrig bäst ens hemma i Ö-vik förrän han plötsligt var bäst i hela världen. Han var en bråkstake fram till han avgjorde OS-finaler på övertid, inte ens tjugo år gammal. Världens högst betalde hockeyspelare, nu vågar han kliva av. Jag har aldrig träffat honom, men jag såg en VM-final tillsammans med hans pappa, Kent, för ett par år sedan.

Det fick mig att fundera ännu mer.

Efter den där VM-matchen promenerade vi, ett gäng på

åtta–tio personer, de tre kilometrerna tillbaka till hotellet. Kent Forsberg gick lite vid sidan om tillsammans med det enda barnet i gruppen, min son. Min grabb var hockeytokig redan då, spelade naturligtvis själv och kunde alla NHL-spelare utantill. De gick och resonerade hela vägen, den förre förbundskaptenen och den åttaårige pojken, om passningar och tacklingar och mål och domarmissar.

Jag såg och förundrades, och kanske anade jag en skärva av fenomenet Peter Forsberg. En pappa som ser en liten hockeygalen pojke, som hellre pratar med honom än med tv:s kommentatorer. Förmodligen romantiserar jag, men bilden finns där.

Jag tror att stjärnornas villkor gäller oss alla. Det är naturligtvis inte bara de kända, stora och världsberömda som utsätts för krav och press. Enda skälet att de intresserar oss är att vi alla känner till dem, byskvallret på global nivå.

Så i dag, när utbrändhet blivit vår nya folksjukdom, borde många flera av oss göra som Peter Forsberg.

Säga ifrån, innan vi blir som Ludmila.

För den dagen vi brakar samman finns bara förebråelsen där:

Pallar du inte trycket?

Liza Marklund

Publicerad: