”Han dödade för att få lättnad”

1 av 35 | Foto: Jonas Bilberg

avKerstin Weigl

KOLUMNISTER

VÄSTERÅS. Människor dödar av personliga motiv, för att de är psykiskt sjuka, drogade. Människor dödar i krig. Så finns den gåtfulle 36-årige Abraham Ukbagabir.

En tickande bomb briserade på Ikea.

Vem han är vet vi inte säkert. En späd man, skäggig, barnslig i stilen. Ideligen slår han ut med armarna, som för att lossa spänningar. Få in syre. Han fyrar av enstaka leenden mot tingsrätten när han vill understryka det för honom självklara med morden, leenden som uttrycker: ”Jag var tvungen, förstår ni inte?”

Irrfärd i Europa

Ingen har kunnat kontrollera hans levnadshistoria. Han blev nekad asyl sju gånger i olika länder innan han kom till Sverige.

Uppväxten i Eritrea var fin, har han berättat för det rättspsykiatriska teamet som undersökte honom efter morden. Fem syskon, pappa affärsman i staden Areza. Tio års skolgång. Som tonåring måste han även arbeta eftersom pappa övergett familjen. Fem års värnpliktstjänstgöring som vakt i marinkåren. Inga krigsupplevelser.

Under sin irrfärd i Europa jobbar han på krogen, hotell, byggen. Har vänner, även flickvänner, men gifter sig inte, får inga barn. Under tre år bor han illegalt i London, arbetar sex-sju dagar i veckan, skickar hem pengar till familjen i Eritrea.

Han är nöjd. Går i kyrkan på fritiden.

Han beskriver en religiös upplevelse 2009 när Gud och Moses uppenbarar sig och att han då "slutar ljuga och vara med kvinnor och slutar ha konflikter".

Dödar för att få lättnad

Någon som Abraham Ukbagabir har jag aldrig tidigare mött. Jag har följt många mordrättegångar, med motiv som hämnd, svartsjuka, hat, girighet. Känslorna bakom är i någon mening mänskliga. En berättelse finns.

Men inte här. Detta är – stumhet.

Han dödar för att få lättnad, befrias från sin känsla att ha avvisats, stötts bort.

Han säger vagt att det var "olycka". Eller "Guds vilja".

Jag hör en grotesk logik: han var tvungen att göra detta, och hans offer skulle ändå komma till paradiset om de dog.

Inte sjuk i lagens mening

Som offer är kvinnan och hennes son ointressanta för Abraham Ukbagabir. De råkar stå där när han väljer två knivar av märkena Vörda och Gynnsam. Kvinnan dödas med en sådan kraft att kniven fastnar i ryggkotpelaren. Hennes son förblöder sekunder efteråt.

Allt detta berättar han villigt, sammanhängande och logiskt för läkare, psykologer under den rättspsykiatriska undersökningen.

Men sjuk är han inte, inte i lagens mening. Han har inga hallucinationer, vanföreställningar, är inte förvirrad.

Personlighetsstörningar kan läkarna kan inte uttala sig om, eftersom ingen tillförlitlig levnadsberättelse finns.

Och teamets slutsats blir:

 "Han bedöms vid handlingarna utifrån sitt udda, självcentrerade tänkande ha agerat fullständigt rationellt."

Rationellt? ”Fullständigt rationellt”? Det är en stötande och svårhanterlig formulering. Som vi måste stå ut med. Även detta kan vara en människa. En lättkränkt, ytlig, självupptagen man som i någon given situation kan döda. En tickande bomb. Och den briserade.

ARTIKELN HANDLAR OM