Så minns jag de älskade och hatade lågprisflygen

KOLUMNISTER

Det är något både rörande och patetiskt med fåglar som inte kan flyga. På samma vis känner jag inför Norwegians flygplansflotta och dess bevingade vidunder som står kvar på marken sedan en vecka. Som om en lågpris-era i luften är över.

Ännu finns väl lite hopp om att den sura konflikten mellan de strejk­ade piloterna och flygbolaget ska lösas.

Men hela situationen känns domedagsaktig. Billighetsflygens stund är kommen.

De misshandlade anställda har satt ner foten, kanske för gott. Företagsledningen ser miljardbelopp försvinna. Över kaoset ruvar hot om konkurs. Förbannade rese­närer strandsatta på Gardermoen och Landvetter svär över sina behändiga rull­väskor på att aldrig flyga med något trashigt skitbolag igen.

Så har jag själv tänkt många gånger; efter flygningar där jag vaknat med kinden fastklibbad mot sätet av att en steward rusat genom kabinen skrikandes om Ryanair-lotteriets förmånliga priser, som om inte resan i sig redan fått en att känna sig otursförföljd.

Bisarra ombordstigningsavgifter, sittplats­avgifter och bagageavgifter som kunde ha fått en att gripa efter kräk­påsen i stolsfickan - om inte även påsen kostat extra, förstås.

Men så minns jag också hur mina lågprisflyg tog mig dit jag längtade som mest.

Som när muren föll, och min familj äntligen skulle få återse polska släkten som vi då inte kunnat träffa på över sex år. På den tiden var det fortfarande lyx med reguljärflyg. I början av 90-talet fick vi i stället ta Gdansk-färjan från Nynäshamn tillsammans med lastbilschaffisarna.

Ett dygn tog det över Öster­sjön. Men så kom lågprisflygen, med avgångar österut till Katowice och Warszawa, och löjligt billiga biljetter. Och mormor var bara två timmar bort.

Än i dag får jag en speciell känsla av billighetsbolagens hamn, Skavsta flygplats. Med åren befolkades den allt mer av de östeuropeiska byggjobbarna. Brednackade lettiska män i blåställ.

Polska kvinnor som åkte hem efter att ha skurat golv i svenskarnas villor. Skavsta airport var punkten där drömmar och orättvisor strålade samman. Att det till slut inte funkade säger sig självt: de billiga flygen har lett till pressade priser, växande klimathot och fenomentalt usla anställningsvillkor.

Att piloterna nu säger stopp kan man förstå.

Men jag kommer alltid att minnas mina lågprisresor.

ARTIKELN HANDLAR OM