Mejla

Johanna Frändén

Kvinnor får allt mer makt – och könen röstar allt mer olika

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Magdalena Andersson var tagen efter omröstningen.
Magdalena Andersson var tagen efter omröstningen.

KOLUMNISTER

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till att ”superonsdagen” skulle leverera i höjd med sitt namn. Men oj vad vi fick valuta för skattepengarna.

Liksom flera kollegor beskrivit kändes det märkligt lite att få en Första Kvinnlig Statsminister.
Till skillnad från när Barack Obama valdes till USA:s första svarta president uteblev där historiska suget i magtrakten.

Kanske för att svenska kvinnor, till skillnad från afroamerikaner, inte utsätts för systematiskt våld och diskriminering av statsmakten. Kanske för att Sverige kommit så långt på jämställdhetsfronten att bristen på kvinnor på statsministerposten var en anomali mer än något annat. Jag visste att jag med överväldigande sannolikhet skulle få uppleva en kvinnlig statsminister under min livstid.

 

Men ibland blir man lite blind för nuet. När jag ringde min mormor, 93, i onsdags ett annat ärende sa hon inte ens hej när hon lyfte luren. Hon hälsade mig med: ”Nu har vi fått en kvinna. Äntligen!”.

Det man själv tar mer eller mindre för givet har en annan generation nästan alltid sett som en utopi.
Några timmar senare hade vi för all del inte en kvinna som statsminister längre, och rent formellt hade vi tydligen aldrig haft henne heller. Men det mesta tyder på att Magdalena Andersson väljs om inom ett par veckor, vilken budget hon än får regera på.

Dagen före statsministeromröstningen, när S och V till slut hittat en överenskommelse, tittade jag för första gången på länge på svenska nyhetssändningar. I Aktuellt togs vi emot av två kvinnliga programledare, som snabbt riktade ljuset mot de tre kvinnliga partiledare som just kommit till en uppgörelse. Det var representanter från de rödgröna partierna, men hade också kunnat vara den gamla Alliansen, där Ulf Kristersson numer är ensam manlig partiledare. Svensk politik domineras just nu av kvinnor och i rutan är mansövertaget sedan länge utraderat.

 

Kvinnor flyttar fram positionerna överallt i västvärlden, och den överväldigande delen kvinnliga studenter inom högre utbildning skulle förstås förr eller senare slå igenom också i offentligheten. Så långt brudarna. Så var är grabbarna?

Ja, samtidigt som Magdalena Andersson hade en svettig första dag på jobbet skålade Jimmie Åkesson i champagne. En sista barriär var bruten när SD:s samarbetsbudget gick igenom riksdagens omröstning. Det var ett paradigmskifte lite i skymundan av allt kaos, och ett tecken i tiden på mer än ett sätt. Sverigedemokraterna samlar knappt var femte svensk väljare i opinionen och det är, framför allt, män som saknar högre utbildning. SD är numer största parti hos LO-männen, men inte ens en av tio kvinnor lockas av partiet.

Enligt SCB:s senaste opinionsundersökning är riksdagens extremhögerparti 14,4 procentenheter större hos manliga väljare än kvinnliga. Och i partitoppen ser det likadant ut. En genomsnittlig väljare kan sannolikt inte nämna ett enda kvinnligt SD-toppnamn. Själv kommer jag symptomatiskt nog bara på ett par som hoppat av eller tvingats bort.

 

Tendensen är tydlig i hela västvärlden, i takt med att kvinnor får allt mer makt ökar gapet mellan hur könen röstar. I Sverige har skillnaden aldrig varit större än nu; kvinnor röstar vänsterliberalt, män röstar högerauktoritärt.

I praktiken har kvinnors ekonomiska framsteg emellertid inte slagit igenom helt än. Vi beskrivs i sociologisk forskning alltmer som familjens ”projektledare” när det kommer till planering och initiativ i det lilla livet, men svenska kvinnor tjänar i genomsnitt ännu bara 90 procent av männens lön. Med andra ord:  Att regeringen får styra på en SD-budget är inga nyheter.

 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Politikkaoset hösten 2021

Magdalena Andersson

Ulf Kristersson

Alliansen

Jimmie Åkesson