Mejla

Malin Wollin

Jag älskade Tegnelltröjan först

Anders Tegnell i tröja.
Anders Tegnell i tröja.

KOLUMNISTER

Jag tror att vi har genomgått ett paradigmskifte ganska nyligen.

Coronan är så gamla nyheter att vi har vant oss. Nu finns bara Anders Tegnell, vårt kapell.

Jag tror att de som tänker på Tegnell är fler än de som tänker på corona. Frågan om varför vi alla älskar honom gäckar oss mer än själva sjukdomen. Jag är mer intresserad av mysteriet kring hans dragningskraft än huruvida vi kan få fram ett vaccin under nästa år eller inte. 

Jag hade ett par veckor där jag, som så många andra, svävade mellan den ljusa söta tanken om att ”allt kommer bli bra, människan är stark som art trallala” och ”VI KOMMER DÖ, VI ÄR DINOSAURIERNA, DE KOMMER GRÄVA FRAM OSS DÄR VI HAR DÖTT FRAMFÖR SAKER PÅ YOUTUBE SOM VI INTE RIKTIGT KAN STÅ FÖR.”

Men nu är allt ett stilla långsamt mak med fötterna genom kall gröt. Allt är likadant och på gatan syns inte pandemin. Det är torr solig asfalt, folk köper tulpaner och ungdomarna är högljutt glada.

Så vilken gåva är det då inte att vi har Tegnell, att han finns för oss alla, till synes dygnet runt. Alltid utsövd, alltid matad, alltid klädd, alltid beredd.

Det har gjorts dokumentärer om män som jobbar på skaldjursbåt, män som kör lastbilar där det är halt, män som släpps ut i oländig terräng iklädda endast ett drygt grin. Och så har vi den där mannen som har varit med i världens hårdaste elitförband och som nu ska lära unga män att överleva på en Robinsonö, har han någonsin stått inför samlad press och försökt stå till svars för att 10 000 människor har dött i en stad i ett annat land? Släpp ner Bear Grylls på ett podium iklädd endast en pullover och tunna glasögonbågar, så får vi se hur det går. 

Det retar mig lite att alla gillar Tegnell. Det var jag som uppfann kärleken till långa akademikermän med färgad pullover över skjorta, chinos, sköna skor och ett orubbligt lugn. Jag lärde mig att älska typen redan 2001, och nu ska alla andra hoppa på älsktåget. Ni får väl hålla fast vid era popsnören och Mikael Persbrandt och Zlatan och prins Daniel och Måns Zelmerlöw.

Pulloverpotten är full.

Anders, hans underbara torso, finns ens ben? Jag ser bara en rakt hållen byst. En med syre uppfylld överkropp kliver upp och skrider fram på det där podiet som verkar vara klätt i någon slags heltäckningsmatta. Detta är bara ett av bevisen på att han är omänsklig: Jag skulle gnugga mina sulor mot underlaget, försöka rätta till mikrofonstativet och få en elektrisk kyss som slog ut alla kameror i lokalen. Tänk alla stötar som far genom Anders kropp utan att han så mycket som rycker i ögonvrån.

Men tillbaka till den tegnellska kroppen.

Det finns något poetiskt i att denna ståtliga intakta bröstkorg utgör poster för en fruktansvärd lungsjukdom. 

Jag tror inte att Anders har tid att läsa allt som skrivs om honom, men jag hoppas att han vet att vi sörjer om han dör och att alla vill veta var han har köpt sin tröja.


Social distansering inom äktenskapet:

  • Säsongen är över och den här gången har jag tittat på ”Gift vid första ögonkastet” på det roliga sättet: Genom att bara se första och sista avsnittet. Det vill säga: vackra bröllop och ledsamma uppbrott. Gegget däremellan kan jag vara utan.
  • För ung, äkta och oförstörd romantik rekommenderar jag ”I tried to kiss my best friend” på appen TikTok.

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

Senaste nytt om coronaviruset

ÄMNEN I ARTIKELN

Anders Tegnell

Tiktok