Om att skapa behov som inte finns

Frida Hylander resonerar kring fenomenet

Om ett år börjar E22:an att byggas ut. Forskning visar att det kan leda till ökad biltrafik. I en tid när fler i stället skulle behöva åka tåg.

För fem år sedan flyttade jag och min sambo från en etta till en tvåa. Inte bara en tvåa, utan en tvåa som planerades expandera upp på den ovanliggande torkvinden för att bli en fyrarummare i etage.

Fyra rum! Två våningar! För två personer som bott på 39 kvadratmeter kändes det orimligt stort. Hur skulle vi ens kunna fylla rummen? I mina naiva drömmar såg jag framför mig ett rymligt boende med var sak på sin plats, med gott om förvaring och luftigt mellan möblerna. Att större utrymme skulle skapa ordning, lugn.

Livet har sedan dess varit en lång strävan efter att hitta mer förvaring åt alla saker som mystiskt letar sig in i hemmet och dräller i varenda liten vrå. Istället för en feng shui-dröm lever vi nu mitt i en av livets stora paradoxer: att mer utrymme, allt som oftast, innebär mindre plats.

 

Samma fenomen drabbar vägar som byggs ut med motiveringen att ge mer plats åt den befintliga trafiken, minska risken för bilolyckor och öka avstånden mellan bilarna.

Genom att öka utrymmet tänker man sig att trafiken kommer att bli glesare. Men fler filer på vägarna glesar inte ut trafiken, det gör att fler börjar köra på vägarna. Eftersom de kan! Eftersom utrymmet plötsligt finns. Den som sett flygbilder av Los Angeles abnormt breda motorväg, med totalt 12 filer i bredd, förstår att fler filer inte innebär minskad trafik.

Det här fenomenet kallas för inducerad trafik och är välbelagt i trafikforskningen sedan decennier tillbaka.

Teorin är att man genom att bygga ut, förutom att tillgodose den befintliga trafiken, skapar behov som inte tidigare fanns. Det gör att den ökade kapacitet man skapar genom att bygga ut vägarna äts upp av att bilister kör mer, snabbare och oftare på vägarna. Med fler bilar på vägen ökar behovet av att bygga ut vägarna ännu mer. Och sådär håller det på.

 


När forskare tittat närmare på det här verkar det som att bara en femtedel av den ökade kapaciteten en vägutbyggnad ger består på lång sikt. Resten äts upp av befolkningstillväxt, ekonomisk tillväxt och den inducerade efterfrågan.

När E22:an nästa år börjar byggas ut, med nya avfarter och extra filer, kommer det förvisso förenkla för arbetspendlare som rör sig mellan Malmö och Lund – ett tag.

Sen kommer, om vi får tro tidigare forskning, den största konsekvensen totalt sett bli att biltrafiken ökar längs den sexfiliga delen av vägen. Från nuvarande 38 000 bilister per dygn till beräknade 60 000 per dygn om 20 år. Bilpendlare gör såklart som resten av oss – anpassar sig till omständigheterna och väljer det som blir smidigt.

 


Jag tänker på det här när jag sitter på tåget varje morgon. Inknödd mellan några av de drygt 11 000 människor som varje dag pendlar mellan Malmö och Lund. Rimligen hade en utbyggnad av järnvägen, på samma som sätt som en utbyggd lägenhet eller motorväg, inneburit att tågresandet ökat. Men till skillnad från etagelägenheter och biltrafik är tågtrafik något som kommer att hjälpa oss i klimatkrisen. 

avFrida Hylander

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmö

Bilar

Lund

Trafik