Notre-Dame skriver in sig i historien

avJohanna Frändén

PARIS. Hon överlevde tre revolutioner och två världskrig, men den 15 april 2019 skriver in sig i Paris historia – och kanske också i mänsklighetens. Notre-Dame de Paris är den franska huvudstadens inre organ. Det är en plats för religiös dyrkan, litteraturhistoria, sekulära parisare och oändliga busslaster med turister som aldrig tycks ta slut.

På den högra stranden, i praktiken den norra, är trafiken avstängd också efter att mörkret fallit i den ljumma Pariskvällen. Det är fullt med folk och höjda mobiltelefoner överallt, men det är väldigt tyst. Utöver några brandbilssirener hörs bara lågmälda samtal. Parisare och chockade turister tittar på eldsvådan, några torkar tårar, andra ber. En sorts vanmakt inför alltings förgänglighet råder.

– Det är historien som brinner upp, det kommer ta lång tid att läka det här såret. Det är bara ledsamt, det finns inga ord. Jag är inte alls troende, men det är något väldigt vackert som alltid funnits där som är på väg att brinna upp framför våra ögon, säger parisaren Jean Daniel, som har tagit sig till högra stranden med sin flickvän.

Notre-Dame är vår stads epicentrum. Hon bär på vår historia och nu brinner hon. Men jag vill skicka ett budskap om hopp. Det här är allas vår katedral och vi ska bygga upp den igen, säger president Emmanuel Macron i ett högtidligt tv-framträdande närmare midnatt, med flera av Paris präster i bakgrunden.

 

Notre-Dame de Paris var och är förstås i första hand en plats för religiös dyrkan. Fem dagliga gudstjänster, sju på söndagarna, gör henne till en av världens mest besökta katolska kyrkor. Men kyrkan är en plats som förenar det religiösa Frankrike med det sekulära. Mer än något annat har Notre-Dame en plats i både världslitteraturen och populärkulturen.

1 av 2 | Foto: CHRISTOPHE ENA/AP
Chockade åskådare ser på när branden rasar i Notre-Dame-katedralen.

Som nästan tjugoåring såg jag och en kompis musikalen Notre-Dame de Paris tre gånger på bara några veckor när vi jobbade på bar i London. Vi var skamligt hänförda av West End-tolkningen av Victor Hugos klassiker, ett tonsatt drama om omöjlig kärlek, människor på samhällets mörkersida, om rasism och ond bråd död. De papperslösa – les sans papiers – har en framskjuten plats i musikalen, de söker asyl i den enorma gotiska kyrkan mitt i Paris där de har sin tillflyktszon, precis som zigenarkvinnan Esmeralda och förstås den missbildade ringaren Quasimodo.

 

När vi kom till Paris ett par år senare var den första obligatoriska sevärdheten självklar.

Musikalen är skriven av kanadensare och har ännu inte satts upp permanent i Paris, även om några gästföreställningar nyligen givits. Det säger allt man behöver veta om fransmännen. Allt populariserande av huvudstadens – världens? – mest berömda kyrka har skett av utlänningar – och på 1990-talet av Disney.

Men faktum är att det var tack vare Victor Hugos berömda roman Ringaren i Notre-Dame som kyrkan över huvud taget fick en andra vår. Efter franska revolutionen stod vare sig prästerskapet eller den katolska tron särskilt högt i kurs i det revolutionärt rusiga Frankrike. Notre-Dame började förfalla och falla i glömska. Kyrkan tjänade i början av 1800-talet som stall åt hästar och boskap och det var inte förrän Hugos klassiker publicerades 1831 som parisarna förstod värdet av att rusta upp och rädda världens mest berömda gotiska byggnadsverk. I måndagens eldsvåda ska de flesta konstobjekt ha räddats, men de ovärderliga glasfönstren i kyrkobyggnaden lär samtliga har brunnit upp.

 

Som mötesplats och kuliss för stadens flanörer står de två tornen synliga från alla de centrala broarna över Seine-floden. Det går inte att bli så blaserad att man inte tittar. Platsen framför den berömda fasaden befolkas av turister, tungt beväpnade poliser, motionärer, skojare och hemlösa än i dag. På helgerna ringlar sig kön lång för att få gå in, men till skillnad från andra berömda religiösa helgedomar, som Peterskyrkan i Rom, kommer vem som helst intill.

 

Den progressiva dagstidningen Libération pryder förstasidan på tisdagen med rubriken ”Notre Drame – vårt drama”.

Notre-Dame har alltid tillhört alla. På måndagskvällen sörjer troende, arkitekter, historiker och försäljare av katolsk kitsch utanför entrén ett historiskt monument som liksom slitits ifrån dem på några timmar mitt framför hela världens ögon.

ARTIKELN HANDLAR OM

Paris

Notre-Dame

Bränder

Frankrike