Mejla

Oisin Cantwell

Knarkdebatten om Djursholm är debil

Så var det dags för ännu en debil knarkdebatt.

Och medan politiker och kommentariet tjafsar om huruvida rika eller fattiga petar i sig mest droger fortsätter Sverige att ha näst högst narkotikarelaterad dödlighet i EU.

Det går för all del att hävda att Stefan Löfven hade rätt då han i en intervju härom dagen påpekade att kokainköpare i Djursholm göder gängbrottsligheten och är en del av förklaringen till att kids i mindre bemedlade förorter skjuter ihjäl varandra.

Men det innebär inte att de som invänder att statsministern försöker reducera komplexa problem till en fråga om överklassens drogvanor nödvändigtvis har fel.

Foto: Claudio Bresciani / TT NYHETSBYRÅN

 

Politiska strider där skyttegravarna går längs partitillhörighet och som är dåligt maskerade försök att vinna mark i opinionen är hur som helst endast marginellt mindre ointressanta än att lyssna en timme på fröken Ur.

Att diskutera narkotikapolitik i dessa termer är dock betydligt mer bekvämt för politiker och partister än att försöka ta itu med den besvärliga verkligheten.

Ett allt annat än oväsentligt problem i sammanhanget är att varken regeringen eller opposition har presenterat vettiga åtgärder för att försöka ta tag i en situation som kräver kraftfulla och samverkande åtgärder av olika slag.

Ursäkta om jag låter som en dysterkvist, men någonting säger mig att regeringens utspel om att försvåra drogtransporter med posten kommer att få lika lite effekt som Moderaternas eviga idisslande om skärpta straff.

 

Centralt i sammanhanget är de våldsbrott som begås i samband med revirstriderna. Dödligt skjutvapenvåld bland unga män i Sverige har de senaste åren varit tio gånger så vanligt som i ett rimligt jämförbart land som Tyskland.

Att bekämpa detta fenomen måste vara prio ett. Och all kriminologisk erfarenhet visar att förutsättningen för det är lokal och uthållig polisiär närvaro.

Långsiktigt behövs naturligtvis även brottsförebyggande insatser och ett socioekonomiskt fokus.

I den ideologiska konflikten lyfts ofta och olyckligtvis antingen det ena eller det andra alternativet. Sanningen är att båda dessa tankar måste hållas i huvudet samtidigt.

 

En annan aspekt på eländet är den svenska narkotikapolitiken, som för några år sedan fick den dåvarande folkhälsoministern Gabriel Wikström att förläget medge att "vi har målat in oss i ett hörn och uppfattas som extremister".

En del har sedan dess blivit bättre. Det finns i och för sig ingen anledning att inbilla sig att exempelvis slopad kommunal vetorätt mot sprutbytesprogram får bukt med vare sig partyknarkande eller mord på Järvafältet, men det finns övertygande internationell evidens för att en mindre repressiv narkotikapolitik minskar missbruket.

För snart 20 år sedan avkriminaliserades eget bruk av droger i Portugal. Ansvaret för drogproblematiken flyttades från rättsväsende till sjukvården.

Resultatet är häpnadsväckande. Antalet överdoser har sjunkit markant och den narkotikarelaterade brottsligheten har minskat.

Portugal har fått beröm av internationella hälsoorganisationer och andra länder, nu senast Norge, har börjat tänka i liknande banor och inlett försök med en mer pragmatisk narkotikapolitik.

 

Intelligentare sätt att ta sig an gängmord och knarkhandel än att ge postens anställda rätt att sprätta brev eller för femtioelfte gången rekrytera fler poliser saknas inte.

Dessvärre tycks den politiska mognad som situationen kräver saknas.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM