Mejla

Johanna Frändén

Krisen var en chans till uppvaknande

Publicerad:
Coronakrisen har nått alla världens hörn. Här köar Madridbor till vaccinering.
Foto: Manu Fernandez / AP
Coronakrisen har nått alla världens hörn. Här köar Madridbor till vaccinering.

KOLUMNISTER

Ett efter ett tickar vaccinationsbeskeden in. ”Mormor har fått andra sprutan”. ”Mamma och pappa den första nu”. ”Jag har fått tid nästa vecka”. Det är som vårtecken i en i övrigt ovanligt kall årstid på många håll i Europa. 

Från London kommer bilder på öppna uteserveringar och pints på pubar. I Frankrike lär det vara ett par veckor kvar innan samhället börjar öppna igen. Vi tycks vara på väg ut ur fängelset. För den här gången i alla fall.

Det har gått över ett år sedan världens intellektuella la pannan i djupa veck och började fila på teser om vad coronapandemin gör med oss som människor. Slutsatserna som presenterades ser i efterhand förbluffande banala ut: Äntligen skulle vi inse att vi var beroende av våra medmänniskor. Individualismens tid var över. Vi skulle bli ett med naturen igen. Ett nytt, mer humanistiskt skifte stod för dörren.

Det var den typen av femtioöresspaningar som akademiker och författare manglade ut på nätet och i bokhandlarna våren 2020. Mest bråttom av alla hade den slovenske kultfilosofen och Youtube-fenomenet Slavoj Zizek som redan den 24 mars förra året utkom med sitt covid-testamente. ”Pandemic! Covid-19 Shakes the World” är inte, som namnet antyder, en skräckfilm utan en marxistisk skrift där Zizek bland annat förespråkar ett världsomspännande hälsonätverk och en global organisation som ska kunna kontrollera och reglera ekonomin.

På Facebook-nivå växte ett gemensamt narrativ fram som gjorde gällande att det faktiskt var ganska skönt att trappa ner lite grand. Stressnivåerna sjönk när barnens alla träningar plötsligt var inställda. Jobba hemma kan man i alla fall göra osminkad. Här har det börjat spelas sällskapsspel igen!
Det är inte många generationer i mänsklighetens historia som fått uppleva den typ av global gemensam samhällsförändring som covid-19 erbjudit. Inte ens världskrigen går att jämföra med coronapandemin, eftersom de, namnet till trots, inte utspelade sig på alla kontinenter. Dessutom håller folk på olika sidor i krig. I corona fick hela mänskligheten en gemensam fiende. Nästan allas livsutrymme skars av samtidigt. Var det här rentav vår chans att enas kring en tragisk mänsklig erfarenhet och skapa något bättre på andra sidan?

Efter andra världskriget bildades embryot till EU, för att se till att europeiska grannländer aldrig mer skulle starta krig mot varandra. Det föddes ovanligt många barn åren som följde på krigsslutet och en sorts oinskränkt optimism och framåtanda skulle komma att prägla västvärlden i flera decennier.

Foto: Matt Dunham / AP
IEA räknar med en rejäl ökning av växthusgaser i atmosfären detta år.

Covid-19 har nått till världens alla hörn – utom Turkmenistan om man ska tro regimen, som dessutom tidigt förbjöd sjukdomens namn att nämnas i media – och något måste ju detta leda till. Ett globalt uppvaknande av något slag. Ett före och ett efter.

Så vad ligger i korten? De största koldioxidutsläppen på över tio år, om man ska tro det internationella energirådet. Efter att ha minskat med (bara) 7 procent under 2020, räknar IEA med en rejäl ökning av växthusgaser i atmosfären detta år, eftersom industrier måste återstartas och ekonomier stimuleras.

Hjulen måste rulla. I veckan antog EU förvisso en ny klimatlag, men klimatomställningsarbetet har mer än något stannat av under pandemin. Just nu har få regeringar råd att tänka globalt. Man måste rädda det som räddas kan.

Det är lätt att bli lite gymnasiefilosofisk när det som ser ut som ljuset i coronatunneln kommer allt närmre. Vi fick en oönskad kris, men samtidigt en unik chans att kasta omkull hela systemet.

Och essäerna och teorierna om vilka vi skulle vara när vi kom ut på andra sidan pandemin var förstås alltid mest önsketänkande. Men vi måste väl kunna bättre än så här?

Publicerad: