Sanningen oviktig för mediedrevet

KOLUMNISTER

Matchen mellan mediedrevet och Maria Borelius är över. Vem hade väntat sig något annat, det här var trots allt en strid hon aldrig kunnat vinna. Svarta barnflickor som hon inte hade råd att betala trots miljoninkomster, mystiska skatteaffärer, två lyxbostäder och så den obetalda tv-licensen har tillsammans växt till ett gigantiskt anklagande berg. Handelsministern blev sinnebilden av en rik Djursholmsdam som dricker drinkar vid poolen medan den filippinska städhjälpen stryker tvätten i källaren. Exakt den bild som moderaterna har kämpat så hårt för att få bort.

Naturligtvis är inte bilden helt sann, allt har sina förklaringar och i Borelius värld är självklart verkligheten en annan. Men ett mediedrev har sin egen dramaturgi, avslöjandena var tvungna att kulminera i handling och trots att det är grymt är spelet ändå fascinerande att följa.

Medierådgivargurun Paul Ronge liknar ett drev vid en orkan som urskillningslöst river upp allt i sin väg. Det spelar ingen roll om den utsatte har rätt, allt hon eller han kan göra är att anpassa sig efter rådande omständigheter. Viktigt är också att vara tyst och inte försöka förklara för då blir det bara värre. Allt som sägs kommer att vändas mot dig, alla förklaringar kommer att ignoreras.

Och nej, journalister är trots att de är bra på att jaga är inte bättre att vara byte än någon annan. De blir lika kallsvettiga, får hjärtklappning och ångest när de hamnar i stormen.

Intressant är det, särskilt det faktum att de som har råd med att anställa rätt medierådgivare kommer klara sig bättre än andra. Sanningen är med andra ord oväsentlig.

Jag försvarar inte Borelius, allt det som nu avslöjats av media borde hon ha förklarat för Reinfeldt innan hon tog jobbet. Hon blev kanske så smickrad och glad att hon bara såg fördelarna, inte problemen.

Eller så är det så självklart med svart hemhjälp och skatteplanering i hennes värld att hon inte ens reflekterade över att det var ett problem, vad vet jag. Maria Borelius är en människa med känslor och hon, liksom vi alla andra, har rätt att göra fel. Hon har tagit konsekvenserna, vilket är hedervärt och enligt dramaturgin ska hon nu mötas med viss försoning trots att hon skjutit så mycket i sank.

För vad hände med den optimism som fanns när Reinfeldt och kompani vann valet? För att inte tala om framtidstron när Carl Bildt blev utrikesminister. Skandalträsket är gammalt och välkänt - ursäkta men skulle vi inte få något nytt?

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM