Ariel Sharon hör till de kriminella i historien

Publicerad:
Uppdaterad:

Israels premiärminister Ariel Sharon hör inte bara till den politiska historien utan också, och i ännu högre grad, till kriminalhistorien.

Han trotsar FN:s resolutioner som kräver att Israel ska lämna de ockuperade områdena och låter i stället sin ockupationsarmé mörda, skada, skövla, förstöra.

Målet är att för gott annektera de palestinska områdena och driva palestinierna bort också från Västbanken och Gaza. Sharon och hans anhang har aldrig godtagit och kommer aldrig frivilligt att godta att palestinierna bildar en egen stat vid sidan av Israel.

Betecknande är att Sharon inte för ett ögonblick funderat på att säga ja till den nya, saudiska fredsplanen, den som innebär att alla arabstater, inklusive ärkerivalen Syrien, erbjuder det som de vettiga israeliska ledarna arbetat för och hoppats på i 35 år: erkännande, fred och normala relationer mellan Israel och arabvärlden i utbyte mot att Israel ska lämna de områden som ockuperats sedan 1967.

Sharon har andra mål som han tycker är viktigare än fred och säkerhet. Han kräver sin hämnd. Han kräver vedergällning för allt. Han ska skipa rättvisa, sin rättvisa. Han njuter av att se palestinier, vilka palestinier som helst, lida och förnedras.

Sharon av 2002 är i allt väsentligt identisk med den vedervärdige Sharon som i början av åttiotalet hade ansvar för massak-rerna i flyktinglägren Sab-ra och Shatila i Libanon.

Han har inte blivit mänskligare, inte mer demokratisk, inte mindre våldsbenägen. Det enda mord Sharon ångrar är det han ännu inte begått, mordet på den palestinske ledaren Yassir Arafat. Nu försöker han att för alltid oskadliggöra honom.

Sharon är ett namn att lägga till raden av namn på politiska galningar som, om det funnes någon rättvisa i världen, skulle ställas inför rätta och dömas hårt. Saddam Hussein är ett annat.

Ariel Sharon borde bli föremål för en kraftig diplomatisk isolering från världssamfundet, men USA:s president George W Bush fortsätter att ensidigt och oreflekterat ge honom sitt stöd.

Och som USA sjunger kvittrar EU. Det betyder mer våld, fler mord, nya självmordsattentat i en ond cirkel som förpassar freden långt, långt bort i ett ouppnåeligt fjärran.

Heder åt biskop Martin Lind som under påskmässan i Linköpings domkyrka sjöng ut mot Israels USA-sponsrade aggressionspolitik.

Jag mår illa när jag tänker på att Sverige deltar i den så kallade kamp mot terrorismen som Bushs USA på sitt sätt och för sina speciella syften planlagt och genomför.

Rolf Alsing

Publicerad: