Klimatkatastrofen slår hårdast mot kvinnorna

Foto: Farah Abdi Warsameh / AP
Att vara fattig och kvinna är de sämsta förutsättningar man kan födas med.
KOLUMNISTER

Vad fyller vi 8 mars med, år två på tideräkningen efter att det globala patriarkatet klätts av och vädrats naket inför allmän beskådan? Effekterna av Metoo-rörelsens enskilt viktigaste seger, den att bryta tysthetsnormen, är fortfarande synliga nästan varje dag.

I går dömdes den franske kardinalen Philippe Barbarin till sex månaders fängelse för att inte ha rapporterat de övergrepp som en präst i hans församling utsatte pojkar för under 1980- och 90-talet.

På tv rullar dokumentärerna om R Kelly och Michael Jackson och deras påstått instrumentella sexuella utnyttjande av kvinnor och små pojkar.

Kvinnor och barn, kvinnor och barn. Denna eviga pietà över mänsklighetens mest utsatta grupper.

När världen till slut börjat ta in omfattningen av vår största globala utmaning är många slutsatser dubbelt nedslående. Klimatförändringarna är hela mänsklighetens gemensamma huvudvärk eftersom missväxt, stigande havsnivåer och naturkatastrofer på sikt drabbar alla. Detta är förstås det enda riktigt slagfärdiga argument vi kan ta med oss in i kampen mot klockan.

Men en titt på statistik från de områden som redan drabbas visar med all önskvärd tydlighet vilka som är klimatkatastrofens första offer.

Enligt FN löper kvinnor 14 gånger större risk att dö i naturkatastrofer än män, faktum är att tre gånger fler kvinnor än män dog i sviterna av tsunamin 2004. Fyra av fem som tvingats till flytt eller flykt från områden som inte längre går att odla på är kvinnor och de som flyr löper, alldeles oavsett sammanhang, flerdubblad risk att utsättas för våldtäkt. Men också de kvinnor som stannar i katastrofområden drabbas hårt. Fallen av familjerelaterad misshandel ökar i samband med ekonomiska kriser samtidigt som flickors skolgång är det första som offras när en fattig familj behöver fler försörjare.

I kustländer på det södra halvklotet rapporteras om en klimatrelaterad epidemi av självmord hos män som tvingas ge upp sina jordbruk som följd av rubbningar i ekosystemet. Kvar blir änkor med skulder och barn.

Klimatsjälvmordsvågen ger en dystopisk bild av växthuseffektens sociala konsekvenser, i alla fall om vi hade brytt oss om vad som händer på det södra halvklotet. I Afrika pratar man om ”sexist climate change” och det kan tyckas långt bort, men fenomenet är förekommande också i västvärlden. Orkanen Katrina i delstaten Louisiana 2005 – låt det vara osagt om den var klimatrelaterad – slog ekonomiskt hårdast mot ensamstående kvinnliga familjeförsörjare. Att vara fattig och kvinna är de sämsta förutsättningar man kan födas med och klimatkrisen, den jäveln, förstärker detta.

Kanske är det en slump, kanske finns det psykologiska mekanismer bakom, men den våg av klimatstrejker som sprids över västvärlden leds just nu av kvinnor som i många fall är barn. Det är förstås bedrövligt att vuxenvärlden och det politiska etablissemanget lämnat över initiativet till individer som inte ens har rösträtt, men det är det hopp vi har just nu. Det är deras framtid det handlar om, den vi kanske fortfarande kan rädda.

En mer akut bild att ha med sig in i klimatkrisen är den 23-åriga fembarnsmamman i Tchad som redan nu lämnas ensam med försörjningsansvar, brist på dricksvatten och hoppet att nästa skörd ska bli lite bättre.

Därför hyllar vi världens kvinnor 00:41

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM