Mejla

Alex Schulman

Dysfunktionellt beteende har blivit normaliserat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Jag var på studentmottagning i en villaförort och när det gäller den här typen av arrangemang har tiden stått still. Det är som det alltid varit. Det är bål i glasbalja i hallen, potatissallad och lax och smörgåstårta, män med färgglada slipsar längs väggarna och i sofforna sitter tanter och farbröder med gulnade studentmössor och tar igen sig. Och där står vi och tittar på varandra med våra plastglas i handen.

Vi blir anvisade att äta ute i trädgården och vi rör oss ut, sätter oss i trädgårdsmöblerna där dynorna blivit varma i solen. Hela släkten är där, utom studenten själv som fastnat student ­ flaket - pappan går med jämna mellanrum undan för att ringa honom, oroat undrar han när sonen kommer.

Det är något speciellt med att komma hem till en familj, där andra familjer plötsligt trängs med varandra. Plötsligt ser man överallt små scener ur äktenskap, scener ur familjeliv. Lätt dys­funktionella beteenden som ­blivit normaliserade efter många decennier.

En man i övre medelåldern sträcker sig efter vinflaskan för att fylla sitt glas. Hans fru som sitter bredvid är i samtal med ­ någon annan, men hon har radar för det där. I samtalet vänder hon blicken och övervakar sin man, ser hur han fyller sitt glas. Hon säger ingenting, hon fortsätter samtalet, men hon har sett allt.

En av männen i sällskapet drar en anekdot, något han och hans fru varit med om i helgen. Hustrun försöker inflika något, han ryter till: ”Avbryt mig inte.” Kvinnan tystnar och ler nervöst. Mannen fortsätter berätta.

En mamma vill att hennes tonårsbarn ska komma och sitta i hennes knä, hon drar honom till sig, men han ­sliter sig ur hennes grepp och försvinner i väg.

En flicka äter isbitar från sitt saftglas och fortsätter trots att pappa säger till. I plötslig vrede sliter han glaset ur hennes grepp och häller ut isbitarna i gräset.

En man står på gräsmattan och berättar något för ett ungt par, och han pratar och pratar, men tittar konsekvent endast mannen i ögonen.

Studenten kommer till slut, lite ostadig, det glittrar i hans ögon. Folk ropar ”bravo” och några applåderar, alla reser sig utom gamlingarna, som är ursäktade. Ha n är blöt hela kroppen från ölet studentflaket, mamman skrattar och gör teatrala gester där hon försöker vifta undan öllukten framför ansiktet. Pappan försöker ledigt hälla upp vin till sin son. Men det är ovant och avigt, för det är ju detta han kämpat mot under alla år.

Det finns glädje och kärlek här.

Och under den finns något annat, beteenden som nedärvts genom decennier.

Av: 

Alex Schulman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Relationer

Familjerelationer

Alex Schulman