Mejla

Alex Schulman

En enorm, men knappt mätbar, resa i rymden

Publicerad:
Uppdaterad:

Rymdsonden Voyager 1 skickades upp i rymden 1977 och har nu rest genom vårt solsystem och sedan en tid färdas den nu i den kalla tomhet som kallas ”den ­instellära rymden”. Det är alltså utrymmet mellan stjärnorna, allt det som inte lyser vitt när vi ser en stjärnhimmel.

Voyager har färdats 19 ­ miljarder kilometer från jorden. Det är å ena sidan en enorm resa den har gjort. Å ­ andra sidan är den väl så ­ liten att den knappt är ­ mätbar. Harry Martinsson ­ berättar i Aniara om ett rymdskepp fyllt av 12 000 människor som hamnar ur kurs och plötsligt reser planlöst i den obegripliga rymden.

Efter en tid ombord sammankallar kaptenen samtliga som finns ombord. Han håller upp ett gammalt dricksglas och ­säger att i varje glas som lämnas orört så förflyttar sig blåsan i glaset oändligt sakta och efter tusen år har blåsan gjort en resa i glaset. Och på samma sätt förhåller det sig med rymdfarkosten Aniara, dess färd i rymden motsvarar på pricken den resa som blåsan gör i glaset. Den insikten gör att många människor om­bord på skeppet blir förtvivlade, galna eller suicidala.

Så också med Voyager: den har rest långt, men den har knappast rest alls. Den ­ färdas mycket fort, fast den står nästan still.

Jag minns när jag var ­sexton, jag gjorde min första resa i Europa med en kompis. Vi gick på en båt på ­Cypern som skulle ta oss till Israel och Haifa. Det var natt och vi var mitt på Medel­havet. Det var verkligen svart ute. Vi gick förbi några avspärrningar på däck, klättrade upp för ett par stegar och plötsligt befann vi oss på ­taket, vid roten av den stora skorstenen. Jag ful­öppnade en flaska vin och vi halsade den.

Jag och min bästa vän på taket. Ljumma, fuktiga vind­ar, doften av saltvatten och diesel. Vi lade oss på rygg och tittade upp. Det fanns inte en enda ljuskälla där ­up­pe, det var bara vi och rymd­en. Det var den mest högljudda tystnad jag upplevt. Vi såg vår egen galax, som om himlavalvet blivit uppsprättat och läckte stjärnor.

Det var nåt med den där stunden på båten. Nåt med att vara ung och full och fri, kanske, och att känna ­ rymden trycka mot ens kind. Jag kände en hysterisk lycka över att finnas till, en liten stund på jorden.

Av: Alex Schulman

Publicerad: