Har Hagamannen påverkat din syn på svensk kultur?

Foto: P-O Sännås respektive polisen
Niklas Lindgren, känd som Hagamannen (tv) och Anders Eklund
KOLUMNISTER

Hur har Engla-mördaren och Hagamannen påverkat din syn på svenska män? Tänk efter. Drog du några slutsatser om svensk kultur efter att pressen satte namn och bild på de här gärningsmännen? Du kanske odlade nya rädslor men hade de rädslorna någonting med etnicitet att göra? Skulle det kännas olustigt om en Anders eller en Niklas flyttade in i ditt trapphus? Förmodligen inte. I alla fall inte om du tillhör den majoritet av svenskarna som delar pigment och kultur med Anders Eklund och Niklas Lindgren. Är du dessutom man är det än mer osannolikt att du såg dem som någonting annat än avvikare; två sjuka människor i en frisk kultur.

Den mänskliga hjärnan är lite bekvämt lagd och grupperar gärna saker, människor till exempel. Efter alla möjliga markörer. Kön, klass, hudfärg, kultur, språk, musiksmak, fotbollshalsdukar och så vidare. Även den egna köttkarossen placeras i en eller flera grupper och det är i regel bara där – i det som beteendevetenskapen kallar ingrupper – som vi är fullt förmögna att sortera andra människor som individer. I utgrupperna kan enskilda individers handlingar däremot bli helt avgörande för vår syn på samtliga individer i gruppen. När vi betraktar en mördare eller en våldtäktsman från vår ingrupp är vi också benägna att söka förklaringar i situationen (“han hade nog en frånvarande pappa”) medan förövare från utgruppen inte alls unnas samma resonemang.

Försök föreställa dig konsekvenserna om Englamördaren visat sig vara en man född i Östafrika? Eller om Hagamannen varit asylsökande muslim från mellanöstern? Hade du varit lika obenägen att dra slutsatser om män som delade deras pigment eller kultur då?

Ja, vi behöver inte låtsas för att besvara den frågan eftersom den svenska samtiden innehåller både svarta mördare och muslimska sexualbrottslingar.

Om du lyckats följa nyhetsrapporteringen kring dubbelmordet på Ikea i Västerås, mordet på Alexandra Mezher eller övergreppen i Köln och Kungsträdgården utan att övermannas av några som helst misstankar mot andra män från samma utgrupper har du förmodligen ansträngt dig. Eller övat på att inte vara typiskt mänsklig.

Det här beteendet tillhör människans natur. Det betyder inte att vi ska acceptera det för detsamma kan sägas om att bajsa på gatan – om vi ska bygga vidare på projektet civilisation behöver arten pottränas med jämna mellanrum.

Att inte klumpa ihop människor kräver ansträngning. (Motsatsen kräver ingen ansträngning alls, det är därför det är så väldigt lätt att driva främlingsfientlig populism.)

Och även i ett ansvarsfullt och pressetiskt fungerande mediaklimat där uppgifter om etnicitet behandlas varsamt kommer vi att odla fördomar. Det är oundvikligt. Eftersom vi är oförmögna att hantera nyheter om människor från in- och utgrupper på samma sätt.

Och om inte ens en balanserad rapportering isolerar mot fördomar förstår du säkert vilka drivhus för rasism “alternativmedierna” blir, de som handplockar och fokuserar på nyheter om brott där förövarna tillhör utgrupper och dessutom namnger misstänkta som inte sällan avskrivs eller frikänns i ett senare skede.

Det är livsfarligt.

En färsk mätning av svenskarnas förtroende för media (DN/Ipsos) pekar förvisso på att inte ens SD-väljarna litar på de nationalistiska herrsajterna, bara 4 procent av de tillfrågade hade förtroende för Avpixlat, men lågt förtroende för budbärarens nyhetsflöde är ingen vaccinering mot hjärnans iver att gruppera människorna i flödet.

Jag har en vän som är doktor i psykologi vid Karolinska institutet. Hennes forskning kretsar kring människors rädslor och hon är väldigt behändig när man undrar över sånt här. Jag skulle till exempel aldrig skriva en kolumn om mänskligt beteende utan att först äta lunch med henne.

Hon var förresten en av de sista flyktingarna som kunde flyga till Sverige från Iran innan transportörsansvaret stängde luftrummet för asylsökande. Då var hon tre år gammal och slussades runt mellan olika flyktingförläggningar i Mellansverige med sin mor och sin bror. Idag är hon 33 år och bor i Stockholms innerstad. Hon är den smartaste människa jag känner och hon blev nyligen utsedd till landets mest lovande unga forskare inom psykologi av Kungliga vetenskapsakademien.

När hon var alldeles nyinflyttad på Östermalm mötte hon en äldre kvinna i porten som genast började mästra henne om städningen av trapphuset. Den äldre kvinnan utgick från att hon var där för att städa.

– Det betyder inte nödvändigtvis att kvinnan var rasist, förklarar hon när hon skrattat färdigt åt minnet.

– Hon hade nog bara aldrig träffat någon som såg ut som jag i sitt trapphus som inte var där för att städa. Jag stämde väl mest in i en stereotyp föreställning som byggde på de bilder hon hade matats med.

Nu vill jag betona att det inte är något fel med att vara städare, men samma mekanismer kan odla helt andra hjärnspöken. Hur de där spökena ser ut beror helt på vilka bilder du matats med.

avAndrev Walden

ARTIKELN HANDLAR OM