Kanske kommer man se på Minecraft på samma sätt som schack

Foto: Urban Andersson
Norske Magnus Carlsen är världsmästare i schack.
KOLUMNISTER

Vart barnen än går just nu, bort på middag eller till det nya leksaksmuseet i Stockholm, letar de upp ett schackbräde och börjar energiskt flytta vita och svarta pjäser över ett rutigt bräde i en episk tvekamp med långa traditioner.

Men stort intresse följer vi deras nya passion. ”Bland schackspelare anses det inte opassande att titta på andras spel”, som författaren Hjalmar Söderberg konstaterade, ”troligtvis av det skälet att det är omöjligt att låta bli.”

Det är som att de hittat en intellektuell oas i ett stormigt medielandskap med paddor, youtubers och diverse obegripliga elektroniska ljud. Något som tränar koncentration, tålamod och strategiskt tänkande.

Schack har inte alltid betraktats så välvilligt av föräldragenerationerna. Spelet utvecklades redan för 1 500 år sedan i det som i dag är Indien och fördes via Mellanöstern västerut. Namnet kommer från persiskans kung, och när vi säger schackmatt betyder det ungefär ”kungen är hjälplös”. Många präster och rojalister har genom tiderna försökt förbjuda ett spel där målet är att döda kungen, och där till och med en enkel bonde kunde göra det.

Bara för några år sedan förklarade den saudiske stormuftin att schack är oislamskt, ett slöseri med tid som leder till hat mellan människor (vilket kan tyckas vara en lite yrvaken överkänslighet mot hat för en stormufti som annars gjort sig känd för uttalanden om att kristna kyrkor ska rivas och att shiamuslimer inte är muslimer).

När schack populariserades i västvärlden under 1800-talet möttes det med kritik som påminner om hur vi ser dagens dataspel. Det sågs som ett asocialt spel där kombattanterna uppslukas i timmar, knappt svarar på tilltal och inte ens märker annalkande faror. Schacket beskrivs som närmast hypnotiskt och beroendeframkallande. Spelaren vill inte gå och lägga sig, och när hon väl gör det snurrar pjäser och schackrutor runt i huvudet.

Framför allt tar schack väldigt många timmar, vilket framgår också av Hjalmar Söderbergs: ”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

I tidskriften Scientific American beskrevs schack 1859 som ”ren underhållning av ett väldigt lågt slag, som berövar hjärnan värdefull tid som hade kunnat användas till noblare aktiviteter”. Det leder också till stillasittande, när barnen borde vara ute, dansa eller göra gymnastik.

Vi fick till och med den obligatoriska moralpaniken om aggressivitet. Anekdoter spreds om makar som börjat hata varandra efter att ha spelat schack, och om förlorare som tagit till våld. Här finns också den sedvanliga jämförelsen med de spel man redan vant sig vid, som alltid utfaller till de nyas nackdel. Många ville att de unga skulle fortsätta med kortspel som antogs träna hjärnan bättre.

Det var länge sedan. Nu vet vi som växte upp med schack att vi inte blev asociala och våldsamma av det. Inte mycket mer än andra i alla fall. Så nu ser vi med värme på att våra barn ägnar sig åt det. Kanske kommer de en gång se med samma glädje på att deras barn ägnar sig åt Minecraft, Roblox och obegripliga elektroniska ljud.


Boktipset. Jesper Högströms ”Lusten och ensamheten”, är en fantastiskt välskriven biografi över vår största författare, Hjalmar Söderberg. Om du är schackentusiast ska du läsa Jesper Halls ”Hjalmar Söderberg och schackspelet”.

Poddtipset. Pessimists Archive är en oerhört underhållande podcast som i avsnitt efter avsnitt visar att all teknik och all underhållning vi nu älskar först möttes med rädsla och avsky.

ARTIKELN HANDLAR OM

Schack

Spel

Hjärnan