Mejla

Natalia Kazmierska

Alla helgons dag var också ’hokuspokus’

Publicerad:

De föder massor av barn. De indoktrinerar oss med ­religiös propaganda. Dess­utom är de terrorister.

Låter det bekant?

Fram tills för några decennier sedan handlade för­domarna inte om muslimer i slöjor, utan om de mysko ­katolikerna.

I Sverige lyfter vi gärna fram vår förträffliga känsla för demokrati, men ­grejen är att religionsfriheten ­infördes pinsamt sent här om man jämför med övriga Europa.

Slagit igenom hemma i stugorna verkar den, med tanke på skräcken för ­islam, knappt ha gjort än.

Först en bit in på 50-talet fick svenska katoliker jobba som lärare, läkare eller sjuksköterskor. Ja, det är sant! Att sitta i regeringen var omöjligt för alla som bad någon annanstans än i den sanktionerade statskyrkan. Medierna rapporterade om ”katolska faran” och varnade för ondskefulla mörkermän som spred papist-propaganda och förstörde svensk kultur.

Den elake jesuitprästen var en vanlig nidbild, den ­tidens Muhammedkarikatyr.

Det såg likadant ut i USA, där antikatoliken Paul Blanshard – 50-talets motsvarighet till Sion-rörelsens Pamela Geller – skrev främlingsfientliga stridsskrifter om hotet från Vatikanen. Kritiken mot presidenten John F Kennedy handlade inte minst om hans suspekta ­katolska tro, som påstods strida mot fina amerikanska värderingar. Kan vara värt att påminna om i dag, när Obama­ anklagas för att vara smygmuslim och moskéer attackeras i Missouri och ­Illinois.

I England, ett annat kärt tillhåll för counterjihad-gänget numera, firades i veckan den årliga bonfire night – en festlighet där man eldar krucifix, Guy Fawkes-figurer och påvedockor på bål, som en påminnelse om det djupt rotade katolikhatet.

Så varför tjatar jag om ­detta just nu?

Kanske för att SD:s pressekreterare Linus Bylund skrev på Twitter härom veckan att han förklarat för sin dotter att halloween inte är en ­Sverigevänlig högtid.

Till skillnad från alla helgons dag, då svenskar enligt ­Bylund ”under respektfulla och eftertänksamma former minns sina döda”.

Någon borde berätta för honom att ljusen på gravarna också är en främmande ­tradition, som fram till ­mitten av 1900-talet, när ­alla ­helgons dag blev en helg i almanackan, ­inte riktigt ­ansågs höra ­hemma här.

Precis som, säg böneutrop, var det farligt hokus­pokus söder­ifrån.

Av: Natalia Kazmierska

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN