Mejla

Johan Hakelius

På spaning efter de kalufser som flytt

Publicerad:
Uppdaterad:

Om man har bott någonstans för länge, länge, läääänge sedan. Om man kommer tillbaka på besök. Sätter sig på en uteservering. Det man då upptäcker, efter sisådär fem minuter, är att man glor på fel personer.

Jag menar så här: när man bodde där var man en spoling med frodig kalufs och spänstigt höga fotvalv. Alla ens polare var spolingar med frodiga kalufser och spänstigt höga fotvalv. Nu, tjugofem år senare, vet man ju att man har måne på skulten och plattfot. Antagligen har ens gamla polare det också. Ändå är det de unga spolingarna med frodiga kalufser och spänstigt höga fotvalv man stirrar på, i hopp om att känna igen ett anletsdrag.

Klart man inte gör det. De bestirrade undrar bara varför okänd gubbe blänger.

Man får tvinga sig själv för att glo på de förbihasande vraken av samma sorgliga årsmodell som ens egen. Och där finner man sina gamla polare. Med kaggar, hälta och fastlagsris växande ur öronen.

Att skiljas, sägs det, är att dö en smula. Men vad är det mot att träffas igen, efter tjugo år?

Dessutom har allt annat förändrats också. Vid torget i Enköping stod det gamla stadshotellet. Det där jag hade mitt första extrajobb som diskare. Det som hade bakfickan Munken. Nu är det bara ett stort hål. Det och en liten skylt som talar om att arkeologer har

legat på knä i hålet och allt de fick som tack för besväret var några djurben och en trasig kam från 1200-talet.

Och Kungsgatan vid torget ser ut som ett turiststråk på Playa del Inglés. Jag räknar till sju restauranger på ett kort kvarter gågata. Sju? Har folk lyxrenoverat sina egna kök till oanvändbarhet?

Men det är här allt vänder. På min tid var den kulinariska toppen Masouds kebab, eller möjligen restaurant China Town, där man kunde beställa en kycklingsoppa och fyra vinare. Nu sitter jag och äter det bästa ankbröst jag smakat. Det på en bistro franskare än en tungkyss till musettedragspel.

I Enköping?

När jag bodde här fick varje människa som ville göra något bra alltid höra samma sak: ”Det där kommer aldrig att gå.” Men nu går alltså en riktigt fransk bistro, kanske den bästa i Sverige, på Kungsgatan i Enköping.

Allt har förändrats. En del till det bättre.

Bistron heter föresten Bombance. Stanna om ni har vägarna förbi. Åk dit om ni inte har det.

Vive Enköping!

avJohan Hakelius

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM