Rejäla och stabila män finns på närmsta byggarbetsplats

KOLUMNISTER

Jessica Zandéns och Cecilia Gyllehammars debattinlägg om att jämställdhet dödar passionen och att pappor i storstan som klamrar sig fast vid sina bäbisar är omanliga är humor på hög nivå. Särskilt när de ropar efter ”riktiga män”.

Om de orkat ta några steg bort från det fjolliga Stureplan och överklassens feminiserade män hade de kanske upptäckt en annan verklighet, nämligen den plats där de flesta andra människor i detta land befinner sig.

Där behöver inte män grooma sig eller köpa kläder av ett visst märke för att försöka kämpa sig till någon form av manlighet. Där jobbar de i stället hårt för att dra in pengar till familjen, hämtar på dagis, är snälla och gör sitt bästa utan ens orka tänka på om de är manliga är eller inte. Och varför detta mystiska samband mellan brist på passion och jämlikhet?

Är min norrländske, älgjagande, grävskopfixerade kusin Jonas omanlig för att han tar hand om sina tre små pojkar? Självklart inte. Han är trygg nog att strunta i vad alla andra tycker och gör det som måste göras. Manlighet är nämligen som skäggväxt, antingen har man det eller inte och det går inte att krysta fram som en liten grupp i Stockholms innerstad försöker göra. Men det går inte att jämföra dem med resten av befolkningen, i verkligheten fortsätter livet som det alltid gjort. 

När Zandén och Gyllenhammar efterlyser eldiga latinoälskare borde de i stället gå till närmsta byggarbetsplats. Där finns rejäla män som inte är tillgjorda men däremot schyssta. De är kanske för trötta efter jobbet för att knulla hängande i taklampan men är stabila, och som de flesta vuxna människor vet så är passion ett övergående psykostillstånd.

Ändå tyckte Zandén och Gyllenhammar att vi ska förstå det som ”halva Europa och hela Sydamerika insett, att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor” och glömmer glatt bort att det är katoliker vi talar om och flesta jag känner hade gärna hade skilt sig, om de hade kunnat.

Debattinläggsförfattarnas fantasier om otrohet verkar mest bestå av glamorösa möten fyllda av champagne och sidenlakan medan verkligheten består av ett oplanerat fylleknull på en toa på Stadshotellet i Säffle följt av månader av ångest. Ett svek är ett svek är ett svek, och det är inget sexigt med det.

Nej, medan överklassdamerna hyllar passionen och älskare som är otrogna och ”kärleksfullt” slår dem på käften tycker jag vi andra borde värna om den svenska hederliga mannen som jobbar hårt och gör så gott han kan. Han börjar bli alldeles för underskattad.

ARTIKELN HANDLAR OM