I Umeå har judarna skrämts till tystnad

Foto: AFTONBLADET
KOLUMNISTER

UMEÅ.

Våren har anlänt till björkarnas stad, vilket inte hindrar smutsiga snöhögar från att torna upp sig i skuggorna på bakgatorna.
Och Umeås judiska förening beslöt i förra veckan att stänga sin lokal efter att medlemmar än en gång utsatts för hot och skadegörelse.
Än en gång uppmärksammades antisemitismen i Sverige i tidningar, radio och tv över hela världen.

Högerextremism i en universitetsstad som fostrat Refused, rockbandet med de revolutionära texterna som vunnit världsberömmelse i vissa kretsar, där feministiskt initiativ i senaste valet blev större än sverigedemokraterna och Jonas Sjöstedt fick procentuellt sett mer än dubbelt så många röster som vänsterpartiet samlade ihop i riket i sin helhet?

Ja, varför inte. Enfaldigt vore att tro att en tydlig vänsterprägel utesluter nazism.

Lars Wahlberg, chef över polisen i Västerbotten, en man med vänligt ansikte och fast handslag, säger att den ideologiskt motiverade brottsligheten i Umeå historiskt sett framförallt har begåtts av personer inom ytterliglighetsvänstern. Djurrättsaktivism som spårade ur.

Men även brunhögern har utmärkt sig. Som hösten 2013, då ett antal medlemmar i nazistiska Svenska motståndsrörelsen dömdes för olika brott efter ett våldsamt upplopp på Rådhustorget.

Några månader senare var flera av dem inblandade i attacken i Kärrtorp mot en antirasistisk demonstration.
Nu har klistermärken med ett antisemitiskt budskap än en gång satts upp på fönstret till den gamla banken som sedan ett drygt år inhyser judiska föreningen och Justitiekanslern funderar på om det rör sig om hets mot folkgrupp.

Och en bil ägd av en av församlingens medlemmar har utsatts för skadegörelse. "Vi har vissa uppslag", säger polischef Wahlberg.

Fotograf Urban Andersson och jag åkte till Umeå i förr veckan. Det var innan terrorismen på Drottninggatan ändrade nyhetsläget och vi ville försöka berätta.

Men intervjuerna vi skulle göra ställdes in. Hoten har varit så många, rädslan är så stor, de utsatta vill inte exponeras ännu mer i medier.

Det har alltså gått så långt att judar inte längre törs ha en lokal och medlemmarna inte vågar berätta om trakasserierna för journalister.

På omvägar hör vi att de är nöjda med polisens arbete och besvikna på kommunen.

Det blev inget reportage. Att fylla tidningssidor med intervjuer med kommunpolitiker och poliser är naturligtvis möjligt, men utan de drabbades röster hade resultat blivit undermåligt.

Jag vet inte vad jag har fått sagt med denna baksideskolumn. Förhoppningsvis någonting mer än en berättelse om ett dokument som aldrig blev av.

Hatet mot judarna i Sverige angår oss alla.

ARTIKELN HANDLAR OM