Drottning Kristina var en förrädare

1 av 4
EN USEL REGENTDrottning Kristina levde i lyx och var en usel regent som körde Sveriges ekonomi i botten, skriver Herman Lindqvist.

Drottning Kristina är vår kanske mest omskrivna och i utlandet mest kända regent. Hennes liv har under mer än tre hundra år inspirerat svenska och utländska författare och kompositörer till flera operor, många pjäser, otaliga romaner, biografier och filmer. Nya böcker om henne utkommer varje år. En ny utställning om Kristina öppnas i Livrustkammaren på drottningens dödsdag den 19 april. Då är det 324 år sedan hon avled i sitt palats i Rom.

I vår tid har Kristibna blivit ikon för feministiska och lesbiska grupper, även för transpersoner. Den modernaste tolkningen av hennes liv och gärning och därmed också hyllningen av henne är att se henne som pionjär för alla dem som vill utforska större kulturella sammanhang och vars vyer sträcker sig bortom det egna landets gränser.

I detta fyrverkeri av floskler har man glömt det faktum att Kristina var och förblir en av den svenska historiens största förrädare och svikare. Hon svek sin plikt som regent, förrådde sitt land, sin religion, sin familj och hela sitt folk.

Hon levde under 1600-talet och måste därför bedömas med sin tids moral och värderingar. Hon föddes till drottning, dotter till den protestantiska världens störste hjälte Gustav II Adolf, som stupade i kampen mot katolikerna. Då var det hennes plikt och uppgift i livet att vara en så bra regent som möjligt. En regent kan mycket lätt intressera sig för kulturer och sträcka sina vyer bortom det egna landets gränser utan att abdikera och lura ett helt folk.

Under 1600-talet genomsyrade religionen hela tillvaron. Sverige var ett fundamentalistiskt protestantiskt land. Det var lika omöjligt för en svensk då att leva vid sidan av religionen som det är för en muslim i de mest muslimska länderna i dag att säga att ”jag går aldrig i moskén, jag struntar i allt det där, jag lever mitt eget liv”. Det fanns inget socialt eller politiskt liv utan religion.

Kristina var intelligent, hon fick en manlig regents grundliga utbildning. Hon talade sju språk, var påläst i statskunskap, teologi, historia, konst och litteratur. Hon var en god skribent. Hon kunde rida, skjuta och fäkta lika bra som någon av hennes officerare.

På sin artonårsdag blev hon enväldig regent över uppkomlingsstormakten Sverige. Då trettioåriga kriget tog slut fylldes hennes och adelns slott med rikt krigsbyte från Europa. Hon slukade de stulna katolska böckerna, förbjudna i Sverige.

Hon omgav sig med all den prakt och lyx som fördes upp till Sverige och hon belönade sina gunstlingar bortom allt förnuft. Hon lockade till sig utländska intellektuella för att bilda sig själv och sprida glans över hovet. Det var praktfulla fester där hon förlustade sig med sin väninna Ebba Sparre. Någon man älskade hon aldrig. Hon var en usel regent. De ekonomiska och sociala problemen förvärrades.

Redan tidigt funderade hon på att abdikera och lämna landet. Hon lockades av katolicismen, inte för att leva ett enkelt andligt liv i katolsk miljö, utan för att få leva som drottning i stor stil i Europa. Hon ville bli drottning av Neapel, hon funderade på Polen och hon var två gånger tillbaka i Sverige för att försöka få mera pengar.

Då hon under kuppartade former lämnade landet och övergick till katolicismen hade hon med sig skeppslaster med värdefulla böcker och konst, en del var hennes egendom, mycket tillhörde kronan. Hennes intåg i Rom var påvedömets största propagandatriumf. Det var en lika stor sensation då som om Georg Bushs dotter hade iklätt sig en burka och flyttat hem till bin Ladin mitt under Irakkriget.

Hela sitt liv omgav hon sig med ett eget hov på flera hundra personer och eftersom hon var född drottning med sin makt av Gud ansåg hon sig ha rätt att döma sina medarbetare till döden, om hon ansåg att de svek henne.

I trettiofem år levde Kristina utomlands, den längsta tiden i Rom där hennes kulturintresse blommade ut, men hon släppte aldrig ambitionen att spela ett internationellt politiskt spel.

avHerman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM