Mejla

Natalia Kazmierska

Männen de enda som frigörs av nakenchock

Publicerad:
Uppdaterad:

En näckande kvinna på en havsklippa. Bilden som marknadsförde en ny lyxrestaurang på Strandvägen kritiserades i veckan från alla håll, tills den slutligen ersattes med en terrier på krogens hemsida.

En seger för ... vem? Terriern? Miljardärerna på Strandvägen?

Eller för dem som inte gillar tuttar i offentligheten? De har i så fall mycket konst att rasa mot.

Att kvinnan på fotot är revbenssmal, är en annan invändning. Men hur skildra en avklädd kvinnokropp som inte är för smal, stereotyp ­eller allmänt negativ? Som bara är härlig och normal?

Många kanske nämner ­dåtidens kvinnobilder – som Lena Nyman i filmen Jag är nyfiken gul från 1967. Hon bröt mot hålögda Twiggy-ideal så radikalt att hennes 48-kiloskropp hånades som ”fet” av elaka filmkritiker i tidningarna.

Än mer sorgligt är det att läsa den nyutkomna och alldeles fantastiska Lena ­Nyman-biografin Jag vill ju ­vara fri av Annika Persson.

Där är det tydligt att den där 23-åriga kroppen som blev symbol för frejdig kvinnlig frigörelse, i själva verket var fången i ett destruktivt bantningshelvete.

I biografin listas Lena ­Nymans bisarra dieter, som ofta byggde på stora mängder alkohol – 20 ägg och två vinflaskor om dan – eller på ren självspäkning.

Ibland åt hon ingenting på flera dagar. Likt en Lindsay Lohan åkte Lena Nyman som ung in och ut på ­behandlingshem. Doktorer skrev ut amfetaminliknande bantningspiller och sedan ångestdämpande och sömntabletter för biverkningarna. Fasta med fruktavkok följdes av ätorgier och gräddbakelser på konditori. Sedan kräks hon och avslutar med sömnpiller mot mardrömmarna.

”Jag vill hetare än nånsin bli smal. Jag vill det så ini helvete” skrev Lena Nyman i sina anteckningar.

Det är smärtsam läsning om en kvinna som låg i krig med sin egen kropp.

Så här i efterhand inser man att de enda som verk­ligen blev mer frigjorda av 60-talets naturliga naken­chocker var männen. Upphöjda regissörer som Nyfiken-seriens Vilgot Sjöman. Han själv föredrog naturligtvis att revolutionera ­påklädd i manchesterkavaj.

I dag har nakenhet blivit känsligt igen, nästan tabu.

En bild på en kvinna som klär av sig väcker samma ilskna känslor som då: för smal eller för fet, för naken, för osmaklig. Klä på dig! Det är som om en kvinnas kropp aldrig får bli fri.

Av: Natalia Kazmierska

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN