Om allt går väl blir jag snart en tomte

KOLUMNISTER

Alla ni som samlats utanför tidningskiosken just i efter­middag, det här är till er. Ni som rest er ur julfåtöljen, ­harklat lite teatralt och därefter förklarat att ni tänker köpa tidningen.

Ni är kanske inte så många längre.

Men visst är ni väl ändå några som fortfarande tar jultomteriet på allvar nog för att faktiskt köpa den där tidningen. Om inte annat för trovärdighetens skull. När ni snubblar in framför granskande barnblickar och vidhåller att det var himla synd att ni missade jultomtens besök i år igen, när ni förbannar att ni aldrig valde den där drama­kursen som fritt val på gymnasiet.

Jag föreställer mig er nästan som en grupp, där ni står och fryser utanför kiosken. Jag tänker att ni har barn. Vem skulle ni annars försöka lura med den här tidningen ni håller i handen nu?

Jag antar att allt förändrades när ni blev föräldrar, även julen. Att den blev viktig igen.

Pratar ni med varandra, förresten? Vad säger ni? Eller köper man bara sin tidning och går hem?

Det finns skäl till min frågvishet. Nästa år hoppas jag vara en av er. Om allt går som det ska.

Jo, jag gör alltid det tillägget när jag berättar för människor. Det kommer instinktivt. Nästan som en besvärjelse: rädslan för att något ska gå fel med barnet. Jag tvivlar på att skriva det nu också. Jag suddar ut, skriver om.

Som om risken för komplikationer skulle bli mindre ju färre man berättar för. Fallhöjden mindre påtaglig.

Jag är livrädd, men jag fantiserar naturligtvis också om hur det ska bli - om allt går som det ska.

Att dra på sig tomteskägget är en av urfantasierna. Nästan lika skarp i konturerna som den om att ta bilen ned till kiosken med sitt barn, köpa lite lördagsgodis och lämna in ett ­gemensamt stryktips. Dagdrömmarna, vardagsbilderna av ett föräldraskap. Hur man åker buss tillsammans. Läser böcker. Spelar tevespel. Äter frukost framför teven. Hur man äter på restaurang, kanske för att ­någon fyller år.

Några dagar före jul köper jag ­världens fulaste gran. En pratglad pensionär från Västervik säljer den till mig. Det är nästan som en ­övning i att vara familjefar. Jag åker till Coop och köper en ­Paradis-kartong. Jag googlar fram recept på en Janssons frestelse. Min fru ringlar glitter runt ­gardinstången. Vi skämtar om framtiden. Hur vi kommer att bli som föräldrar. Jag tror att hon i tysthet tänker som jag: om allt går som det ska.

Ni som står där vid tidnings­kiosken minns kanske hur det var. Sista julen ensamma.

Nästa år hoppas jag vara en av er.

Skillnad på juldagsbio

På juldagen brukar alltid de mest folkliga och publik­friande storfilmerna ha premiär. I Sverige är det ”Hundraåringen …” och ”Sune på bilsemester”. I Danmark har Lars von Triers kontroversiella och internationellt hyllade ”Nymphomaniac” premiär - en fyra timmar lång film om sexualitet. Vad det säger om de båda länderna lämnar vi kanske därhän.

Tv-tips i jul

För den som inte orkar drunkna i saggig gammal jul-tv rekommenderar jag två av höstens dokumentärpärlor. Fredrik von Krusenstiernas ”Porrkungens tårar” är ett skoningslöst fadersdrama om Berth Milton Jr. Andreas Rockséns ”Diktaturens fångar” är dels berättelsen om två fängslade svenska journalister, men också en större skildring av den region där de greps. Båda dokumentärerna finns på SVT Play.

ARTIKELN HANDLAR OM