Bedragarna är inget utan sitt politiska skydd

Foto: BO SCHREIBER
sagoberättare  Ebbe Carlsson presenterade den ena halsbrytande lögnen efter den andra – och blev trodd av hela etablissemanget.

Det offentliga livets bedragare var mycket roligare förr. Det är en tanke som slår mig gång på gång de senaste veckorna när berättelsen om Ebbe Carlsson ånyo har aktualiserats. Men det kan också vara så att de flesta av nutidens bedragare kan te sig ganska obetydliga i jämförelse med just Ebbe. Han var verkligen magnifik, åtminstone som någon sorts tragikomisk romangestalt på väg mot sitt oundvikliga fall och offentliga avslöjande. Det vill säga, så skulle det gå i en roman, men inte nödvändigtvis i verkligheten. Tvärtom, i den verklighet som Ebbe skapade kring sig själv med ett hov av politiker, journalister och artister var det ingen som ifrågasatte honom. När han var justitieminister Lennart Geijers pressekreterare föreföll det såväl honom som hans skara av beundrare fullkomligt självklart att han åkte polisbil med blåljus i stället för taxi. Lika naturligt som att han försökte ta befälet över polisstyrkorna utanför västtyska ambassaden när den var ockuperad av terrorister eller att han satte samman en privat spanarstyrka för att jaga de kurder som han utsett till Olof Palmes mördare.

För mig, och för Leif G W Persson, framstod han omedelbart vid första kontakt som uppenbar bedragare, en sån som man inte tar i hand utan att noga räkna fingrarna efteråt. Det underliga var bara att ingen annan såg det som vi två var så bergsäkra på att vi såg. Det kan inte enbart förklaras med Ebbes fräckhet och livliga fantasi och berättarglädje. Viktigare är nog att han gång på gång fick använda sin talang att ljuga i statlig tjänst.

Ebbe gjorde nämligen privata blixtutredningar ibland där han presenterade den ena halsbrytande lögnen efter den andra. Utan att blinka, utan att rodna, eftersom han måste ha haft den hos mytomaner rätt vanliga förmågan att tro på sina egna sagor.

Som den gången hans chef justitieminister Lennart Geijer olyckligtvis talat sanning under en skandal som kallas sjukhusaffären. En spion hade avslöjats på bar gärning inne på sjukhusförvaltningen i Göteborg. Lennart Geijer förklarade då sanningsenligt inför medierna att spionen inte jobbade för Säpo.

Det var en ytterst olämplig sanning, eftersom spionen arbetade inom det stora socialdemokratiska IB-nätet som bedrev åsiktsregistrering på tusentals arbetsplatser i landet. Det fick förstås inte komma ut. Alltså måste spionen trots allt ha arbetat för Säpo. Ebbe for till Göteborg, gjorde en blixtsnabb utredning och kom fram till att spionen arbetat för Säpo. Skälet var att sjukhusförvaltningen i Göteborg hade infiltrerats av terrorister från den västtyska Baader-Meinhofligan, från palestinska Svarta September och japanska Röda armén. Spionen hade alltså räddat sjukhusförvaltningen undan dessa fruktansvärda hot. Den lögnen såg lika idiotisk ut när det begav sig som den ser ut i dag.

Det fantastiska är ändå att Ebbe blev trodd av hela etablissemanget och att det inte spelade någon roll hur mycket vi andra häcklade och kritiserade. Ebbe ljög i statens tjänst och sågs därför som en nyttig bedragare. Till och med Olof Palme använde sig av hans tjänster.

Men få bedragare kan som Ebbe omge sig med statens skydd. Vanligare tycks åtminstone nuförtiden vara att svepa sig i vackra politiska motiv, helst någonting som har med feminism att göra. Som professor Eva Lundgren, som hittade på den storartade sagan om manliga nätverk som ägnade sig åt att äta små barn under vilda sexorgier ute i våra skogar. Bedrägeriet i hennes fall kunde alltså ses som någon sorts feminism och gick därför hem lika mycket i medierna som i det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Falsk feministisk legetimation använder också EU-parlamentarikern Maria Robsahm, före detta Carlshamre. När hon åkte fast för skattefusk förklarade hon att det var hennes mans fel att hon skattefuskat, eftersom han misshandlat henne. Det gick hem. Snart kunde hon till och med väljas till EU-parlamentet på en folkpartilista. Men väl i Bryssel hoppade hon av till Feministiskt initiativ, tog månadslönen på 54 500 kronor, sina pensionsförmåner och traktamenten och stack hem till Sverige. Efter sig lämnade hon sina två heltidsanställda assistenter. Att hon inte överlämnade sin välbetalda parlamentsplats till någon arbetsvillig kollega förklarade hon också feministiskt.

Och hela tiden kommer hon undan, ingen bloggmobb där, inte. Bedragare behöver alltså politiskt beskydd för att klara sig, i stort som Ebbe eller i smått som Maria. Slutsatsen är lika besynnerlig som ofrånkomlig.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM