En snuskig likgiltighet för de som riskerar livet

I går var det pressfrihetens dag. Och folk kunde i princip inte ha brytt sig mindre. Vi kanske inte orkar läsa mer om Martin Shibbye, Johan Persson och Dawit Isaak nu, det är liksom för uttjatat.

Några trötta debattartiklar av journalister för journalister, en och annan tweet mest för sakens skull, det var ungefär allt som gjordes för att uppmärksamma det faktum att vi lever i en långt i från fri värld.

Och det kanske man inte tycker är så himla farligt. Att journalister fängslas lite hit och dit.

Till och med mördas.

De får kanske till och med skylla sig lite själva som dundrar in med sina kameror och bandspelare i krigszoner och leker Tintin?

Det är den inställningen som jag ganska frekvent hör när Martin Shibbyes och Johan Perssons resa i Etiopien diskuteras.

Som vore den en nöjestripp, två adrenalinkicksökande grabbar på sitt livs resa typ.

Och den där Dawit Isaak, kan man verkligen säga att han är svensk? Är det något att hojta så förskräckligt om egentligen?

Försvinnande få vet varför Dawit Isaac sitter i fängelse. Att han och flera av hans kollegor greps efter att tidskriften han jobbade för, Setit, publicerat ett öppet brev med krav på demokrati och att alla oberoende medier i landet förbjöds i och med gripandet, gör att vi får en hint om varför Dawit Isaac greps.

Han var obekväm helt enkelt. Han ville ha demokrati. Det var hans brott. Och det har gjorts förvånansvärt lite av svenska myndigheter för att uppmärksamma hans case och få honom fri.

Detsamma gäller Martin Shibbye och Johan Persson. Vi vet att de är fängslade men det förekommer trots många upplysande reportage i bland annat den här tidningen tveksamheter kring deras egen skuld i frågan. Jag hör fortfarande en och annan kråka som kraxar om att de minsann kanske hade en dold agenda, att de får skylla sig själva som liftade med gerillamän och så vidare.

Jag tycker att en rätt slapp nonchalans omgärdar det faktum att den fria pressen är själva förutsättningen för en demokrati. En snuskig likgiltighet inför den vackra sanningen i att journalister riskerar sina liv för att värna demokratin. Fattar inte folk hur stort det är?

Vi måste inse vilken omfattande skandal det är och vilket hot det utgör att journalister i dag inte ens kan vara trygga i länder som anses vara demokratier.

Ryssland och Mexiko ligger högst upp på Reportrar utan gränsers och PEN-klubbens lista över farliga länder för journalister att verka i.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, det vi ser är ett växande globalt mönster av hot, fängslanden, mord och korruption som inte bara hotar journalister utan i förlängningen alla som lever på det här klotet.

avSanna Lundell

ARTIKELN HANDLAR OM