Spelade döda – då sköt han igen

Foto: HEIKO JUNGE AFP
Anders Breivik.
KOLUMNISTER

Om du stirrar för länge ner i ­avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka.

Anders Behring Breivik ­be­rättade i går, på sitt egenartade språk där militära och tekniska termer ersatt känslor, om hur han ­mördade barn efter barn ­efter barn.

Han tyckte att det var lite lustigt att se ungdomar stelna av skräck, det var märkligt att de inte flydde.

Dag fem i Oslo tingshus, en dag bortom det fattbara.

Om Breivik måste vi prata.

Hans ohyggliga brott var ­politiskt, det säger någonting om vår tid som vi inte får blunda för.

Men detta måste vägas mot ­respekten för de döda och deras familjer, det vore djupt ovärdigt att i detalj skildra denne ­terror­ists mördande.

Det sades om torsdagen att det var den värsta dagen i norsk rättshistoria. Fredagen blev värre.

Jag tror inte att jag överdriver om jag hävdar att det vi i går ­ bevittnade möjligen var det mest motbjudande i en europeisk domstol i modern tid.

Vi måste berätta, men vi får ­inte berätta allt.

Breivik tittade ner i en lapp, det verkade som att han hade skrivit stolpar, varnade de anhöriga i rätten ”som är känsliga” och log.

Åklagare Inga Bejer Engh bad honom berätta så detaljerat som möjligt. Sådan är juridiken: ­kravet på noggrannhet är, hur smärtsamt det än kan te sig, viktigt.

Pratade Breivik långsammare än tidigare, var rösten möjligen rent av lite svagare?

Skott för skott, mord för mord. Mördaren stannade upp, beklagade att han inte minns allt, han vill kunna berätta ännu mer.

I hans plan ingick att ”neutralisera” de vuxna och ”etablera en framskjuten operationsbas”.

Orden är overkliga, att mörda människor reduceras till någonting som mest påminner om ett militärhistoriskt föredrag där ­någon general genomfört en b­riljant manöver.

Det är, förklarade han, inte helt lätt känslomässigt att mörda någon.

Det gäller att stålsätta sig. Han var rädd för att inte orka, men det gick bättre efterhand.

– Folk såg förskräckta ut. Det var kaos. De begrep inte vad som pågick. Jag tror jag sa något för att förvirra dem. ”Vad är det som pågår här?”

Breivik stannade upp, andades tyngre.

– Några av dem var paralys­erade. De klarade inte av att springa. Det såg märkligt ut. Så är det ju aldrig på tv eller film.

Några anhöriga grät. Flera av dem vet när det är mordet på ­ deras son eller dotter eller bror eller syster som mannen be ­ rättar om. De har fått Utøya förklarat för sig i detalj av polisen.

Breivik sken upp och sa att ­polisen berättat att sex ­mördade ungdomar hittades i ett rum.

– Jag minns faktiskt inte det. Jag minns bara tio ­minuter från ön.

Resten av tiden, hävdar han, befann han sig i ett sjukdomstillstånd. Vad är det för tillstånd som ­denne man, som ­beskrivit diagnos­en paranoid ­schizofreni som det mest förnedrande han har upplevt, ­pratar om? Det får vi inte veta.

Han såg några som spelade ­ döda. Sköt dem. Han tänkte: vill jag leva vidare efter det här? Ja, det vill jag. Så kom polisen. ­ Breivik var inte rädd för dem, men gav upp utan motstånd. ”Jag ville inte ha en kula i huvudet.”

Han är det farligaste ett ­samhälle kan möta: en övertygad, kalkylerande massmördare utan hämningar eller spärrar.

Och med sitt egendomliga sätt att göra det viktiga oviktigt och det oviktiga viktigt tittade han ­plötsligt upp mot domaren och bröt ut i en harang om att en av de överlevande har ­skrivit på sin blogg att han log under mördandet.

– Det stämmer inte! Jag log inte en enda gång på Utøya!

Det är möjligt att ­ denne bottenlöst veder ­ värdiga ­ människa talar ­ sanning.

Det är möjligt att han sparade sitt ­leende till sal 250 i ­Oslo tingshus.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM