Låt oss vara ärliga – homosexuella är inte ”som alla andra”

1 av 2
TextSVT-profilen har synts flitigt i tv-rutan de senaste åren.
KOLUMNISTER

Jag skulle vilja inleda här med att säga att jag är lite av en bögexpert. Jo, det är faktiskt sant. Det har jag varit ända sedan jag som 17-åring damp ner på Mykonos och omedelbart kände att det här, det är min klan, min stam. My kind of people. Det var alltid roligt och ofta gränslöst.

Allt sedan dess har jag samlat på bögar, varit en så kallad gay hoarder. Och i dag har jag hur många bögar som helst, en mycket praktfull och ovärderlig samling (jag skulle visserligen byta ut dem alla mot en enda dag med George Michael men det hör inte till saken).

Dessutom har jag en gång varit nominerad till priset ”Årets Faghag”. Jag var faktiskt lovad en vinst men en plötsligt påkallad jobbresa satte stopp för min medverkan och priset gick i stället till en annan, också mycket duktig, faghag som kunde närvara under själva galakvällen.

Många kallar sig experter på saker, som till exempel retorik, på ännu lösare grunder, så jag sticker ut hakan lite här och skriver denna text i egenskap av just självutnämnd bögexpert.

Anledningen till att min expertis känns extra angelägen nu är fallet med nyhetsuppläsaren i SVT som spelade in fräcka filmer med sig själv i huvudrollen på bland annat ett gym. Han förevigade olika kärleksstunder – ibland på egen hand och ibland med en motspelare – och la ut dem på någon obskyr plats på nätet.

Sedan fick han sluta han på sitt jobb, vilket motiverades med att publiken efter att ha fått kännedom om detaljerna i mannens sexliv inte längre kunde lyssna på nyheterna han läste upp utan istället bara skulle tänka på snusk.

Vems problem detta i så fall är, de förmodat sippa tittarna eller kärlekslivets ägares, om det alls är ett problem, är en helt annan historia.

Hursomhelst föranledde nyheten om den numera kallade SVT-runkaren enorm trafik i min mobiltelefon. Alla bögar jag så idogt samlat på mig under åren ville diskutera detta.

Och alla sa ungefär så här: Men herregud, karln är ju bög. Bögar gör så här. Fattar man inte det ska man kanske inte anställa bögar i publika roller, där de ska bära kostym och se allvarliga ut.

Diskussionerna gick vilda i några dagar. Gaykulturen är helt väsensskild från heterokulturen sa mina vänner och det visste jag ju redan såklart. Vi bögar har fått spela med i charaden och lajva straighta för att få samma rättigheter som ni, men vi ÄR inte som ni, sa de. Bara för att vi numera FÅR leva puttenuttigt radhusliv som alla andra betyder inte att vi vill eller måste göra det.

Cruising, ett mycket vanligt förekommande nöje inom gaykulturen, som går ut på att få till det på allmänna platser med människor man inte känner, är sprunget ur en historisk nödvändighet, från en tid då det inte fanns gayklubbar, Grindr eller möjlighet till sammanboende. Dessutom sägs det vara kul.

En av mina trofébögar berättade att han nyligen varit på parmiddag med några gaypar som, så som han uttryckte det, utstrålade en djup sorg över att vara fångade i den monogama, sovrumsgökande heterofällan. Och en avund mot honom själv som lever det fria gaylivet med många sexpartner, som han ofta inte känner till förnamnet på och som han träffar lite varstans på publika platser, precis som ovan nämnde salig George Michael gjorde när det begav sig.

För så är det ju. Kvinnor måste göra sig lite manliga för att nå de yttersta yrkesmässiga framgångarna och bögar ska spela straighta och gulliga för att inte provocera.

Men låt oss vara ärliga. Homosexuella karlar är inte ”precis som alla andra, förutom att de har en pojkvän” som många säger – mest för att lugna sig själva.

Gaykulturen är något helt annat, med sina egna riter, normer och överenskommelser. Sina egna uttryck. Så kan vi inte sluta låtsas allihopa och acceptera bögarna, inte under falsk flagg utan som de är.

Förlåt dem – inte bara för deras usla musiksmak utan även för någon enstaka, oskyldig handtralla på gymmet.