Fattiga är trevligare än rika – i filmerna

KOLUMNISTER

Titanic gick nyss på någon kanal med hyfsat högt ordningsnummer. Leonardo pussade på Kate Winslet och Kate Winslet pussade på Leonardo. De var unga och vackra, ärliga och sunda. Lite rebeller, men mest alltför reko för denna värld.

Man vet ju hur det slutar, men det var ändå intressant. För Leonardo åker tredje klass. En tuff kille. Varit med om det ena och det andra. Inte fått något gratis. Och ändå: han är den perfekte gentlemannen. Hederlig, snäll, mjuk och omtänksam. Gör han några närmanden mot söta Kate, ens när hon strippar? Icke! Han sätter sig ned och tecknar kroki. Inte snuskig, eller ens kubistisk kroki, utan något Rembrandt eller Michelangelo eller den andre Leonardo kunde ha gjort. Något mjukt och känsligt.

Mannen Kate egentligen ska gifta sig med, däremot? Ojojoj. Vi snackar lårhög skitstövel. Girig. Föraktfull. Våldsam och mordbenägen.

Man begriper vad som skulle ha hänt om HAN hade fått se Kate i bara mässingen. Och han åker förstås första klass. Rik som ett troll med Microsoftaktier.

Det är just detta. Så snart det blir film, eller bok, eller berättelse överhuvudtaget, är en sak säker: fattiga människor är bättre än rika. De är trevligare, varmare, generösare, ärligare, pålitligare, lojalare, visare, intelligentare. Mer talangfulla, anspråkslösa, principfasta, omtänksamma och medkännande. Fattiga är snyggare än rika. De klär sig till och med snyggare än rika. Det är liksom Prada som ritar fattiglapparnas trasor. De rika får gå i Oscar Jacobson - korrekt, men trist.

Jag tänkte på det nu, när någon har kommit på att inget parti har riksdagslistor med så många höginkomsttagare och så få låginkomsttagare som sossarna. SOM de skäms. De rodnar och mumlar om ”arbetareparti” och ”representativitet”. Analyser och bortförklaringar.

Och någonstans under allt det där är det mycket enklare. Det är Titanic som bubblar: schysta människor åker tredje klass. Uslingar åker första klass. En myt, men en av de där myterna som säljer. Både storfilmer och politik. Och har man sålt politik på den i ett sekel är man i smöret. Då vill man åka bekvämt. Och så sänker man belåtet sin ombudsmannaröv mot förstaklassfåtöljens mjuka plymå och?

Ja, en del myter kommer tillbaka och biter en. Precis där.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM