Barn som hatar sig själva

Av: Linnéa Claeson

Publicerad:
Foto: TT

Nioåringar skriver brev till mig och ber om råd för att de hatar sig själva men jag hatar ju också mig själv så vad fan ska jag svara?

Erik, Lilly, Truls, Mira och alla andra barn som med färgglada tuschpennor på slarvigt utrivna sidor skriver mörka meningar om att de känner sig värdelösa. Modiga, kloka barn som vänder sig till vuxna för att få hjälp, för att de känner sig fula, ensamma och dåliga. Men jag är rädd att mina ord inte räcker till.

Jag tror att vi måste ge barnen mer än våra ord den här gången. För det var just vad min generation fick – ord men inte handling.

 

Vi växte upp med mammor som sa att vi dög som vi var medan de själva jojo-bantade och aldrig gick till matbutiken utan att sätta på sig ansiktet. Stavgång, lightprodukter och romansallad till middag när resten av familjen käkade makaroner och falukorv med ketchup.

Papporna berömde oss när vi presterade men pratade inte så mycket om känslor (allra minst om sina egna) och på MTV såg vi snubbar med pengar, bilar och snygga brudar. Idolerna och idealen var artister eller prinsessor med midjor lika smala som deras halsar och deras hår, hy, smink och kläder var alltid perfekta.

Med dessa målbilder i våra barnhjärtan fick för många av oss hög ambition men låg självkänsla.

Vi svarade med att ställa ännu högre krav på oss själva och nu stressar vi för att bli både lyckliga och framgångsrika men vi vet inte hur eller om det hänger ihop. Och mitt detta famlande ska vi plötsligt agera efterföljansvärda exempel för nästa generation.

Det är vår tur att peka ut vägen till att tolerera och tycka om sig själv. Trots att vi oftast inte lyckas själva.

 

Jag hatar allt jag skriver och tycker att mina kolumner är skitdåliga, allt blir bara töntigt och dumt.

Trots att jag har jobbat så gott som varje dag i flera år tycker jag aldrig att jag gör tillräckligt. Jag är ful på varenda bild som är tagen från min högra sida och ofta sviker även den vänstra.

Emellanåt får jag för mig att banta och svälter mig en förmiddag för att sen genast kompensera och äta ett halvt kilo chokladglass på en kvart för att bevisa att jag minsann är stabil, inte faller offer för smalhetsnormen och absolut inte har en skev relation till mat eller min kropp.

Egentligen vill jag bara bli omtyckt och är därför notoriskt misstänksam när någon säger att hen gillar mig.

Mitt i det här virrvarret av självhat och skit ska jag alltså försöka berätta för andra att de duger som de är? För det tycker jag ju att de gör!

Jag vill att de ska älska sig själva, men som bekant gör barn inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Det var ju precis så det var för oss, vi gick på vägen som stakades ut och det är väl därför vi LCHF:ar, har prestationsångest och bränner ut oss.

 

Och jag är rädd att det inte räcker att viska åt barnen att de duger som de är innan de somnar.

Mina peppiga svar på barnens brev, mail och Instagram-kommentarer kommer inte rädda någons dalande självkänsla. För om de ser vad jag säger och sen hur jag gör är nog det bästa jag kan ge dem något slags semi-hoppfullt “det blir bättre sen”.

Efter att ha arbetat med mitt självhat i femton år har jag gått från en tonårstid där utgångsläget var att känna sig värdelös till en vuxenvardag där jag oftast tolererar mig själv men fortfarande har dagar där jag anser att allt med mig är skit. Det är inte en resa eller tillvaro jag önskar våra barn och jag vill inte bara kunna bedyra ett trött “bättre sen, men inte helt bra heller”.

Så vad svarar vi nioåringar som hatar sig själva? När barnen tittar på oss, på vuxenvärlden, för att hitta vägen till lycka och framgång, vad ska vi visa dem? Hur hjälper vi som själva behöver hjälp?

Publicerad:

LÄS VIDARE