Mejla

Jan Guillou

Riksdagen förhalar i stället för att rädda svenska barn

Kvinnor handlar på marknaden i fånglägret al-Hol.

Foto: Maya Alleruzzo / TT

KOLUMNISTER

Det borde inte finnas svenska riksdagsledamöter som förespråkar barntortyr till döds. Inte ens bland de sverigedemokratiska.

Men ibland trotsar den mänskliga grymheten självaste fantasin. Som när man i efterhand får svårt att förstå den borgerliga opinion som så beslutsamt motsatte sig att en liten grupp judiska läkare skulle beviljas tillflykt i Sverige från Nazityskland. Hur tänkte de? Och hur ursäktade de sig i efterhand?

Om det moraliska sammanbrottet kring de judiska läkarna har skrivits åtskilligt utan att någon lyckats komma fram till en helt trovärdig förklaring. Politiskt motiverad rasism ligger dock närmast till hands.

Men nu är vi där igen. Riksdagen befinner sig sen mer än två år i en liknande moralisk frågeställning. För närvarande uppges 25 svenska kvinnor och deras 30 barn befinna sig i fånglägren al-Hol och Roj i den nordöstra delen av den syriska öknen. De ingår i spillrorna efter terrorkalifatet IS och hanteras av den kurdiska befrielsearmén. Det var kurderna som tillsammans med amerikanskt attackflyg till slut besegrade terrorväldet IS. Men när USA efter en nyck av Donald Trump drog sig tillbaka lämpade man över den otacksamma uppgiften att hålla fångläger på kurderna. Och kurderna vill naturligtvis bli av med så många utländska fångar som möjligt.

Sverige har enligt ett antal internationella konventioner, bland annat FN:s barnkonvention, ansvar för sina svenska medborgare bland fångarna, däribland dessa 25 kvinnor och 30 barn. Antalet tycks ha minskat jämfört med tidigare uppgifter, vilket kan förklaras med outhärdliga sanitära förhållanden, svält och den höga barnadödligheten i lägren.

Ungefär hälften av de länder som haft medborgare bland fångarna har hämtat hem dem. Sverige tillhör således den andra hälften på FN:s svarta lista över vilka länder som vägrat ta ansvar för sina medborgare. Så är det i nuläget.

Det handlar alltså om en knapp busslast kvinnor och barn, alla i dödlig fara. Transporten vore enkel att ordna, beslut i ärendet ännu enklare och kostnaden en struntsak. Det är mycket dyrare att hjälpa hem alla fyllskallar som blivit av med passet eller rånats på utlandssemestern.

Ändå har regeringen slingrat sig in på tredje året genom att rulla den ena lögnen efter den andra framför sig. Både inrikesminister Mikael Damberg och justitieminister Morgan Johansson har engagerat sig hårt i undanflykter som att ”regeringen kan inte operera i området”, ”situationen för barnen är rättsligt och säkerhetsmässigt komplicerad” och liknande struntprat som faller redan på den omständigheten att så många andra stater redan hämtat hem sina medborgare.

Men vi har ju en politisk opposition i riksdagen? Nja. Regeringen har till slut fått med sig alla riksdagspartier utom V på en listig förhalningstaktik. Alla säger de sig ömma särskilt för de oskyldiga svenska barnen. Barnen är ”prioriterade”. Men inte kvinnorna. Så om mammorna bara lämnar ifrån sig sina barn kan barnen snabbt fraktas hem till Sverige.

Men eftersom mammorna inte godvilligt tycks vilja lämna ifrån sig sina barn, och den kurdiska lägeradministrationen vägrar att skilja barn från sina mödrar, så är det antingen mammornas eller kurdernas fel att inget händer. Och så har vi elegant förhalat ”ärendet” i ytterligare något halvår. Hur gott sover egentligen alla dessa eniga riksdagsledamöter om natten?

Allt handlar förstås om att dessa kvinnor och barn är oönskade människor. Eller som SD:s Adam Martinen förklarade mer uppriktigt varför inte ens barnen borde få hjälp: ”Om SD fått bestämma hade de inte varit våra medborgare” (eftersom SD vill lagstifta om annullerat medborgarskap för särskilt oönskade medborgare).

Det är lätt att acceptera en hård hållning mot de vuxna svenskar som vallfärdade till det ”kalifat” som terrorväldet IS upprättade.

Men det skall till den där obegripliga grymheten för att betrakta barnen som skyldiga och förtjänta av dödsstraff. Fast barn är inte barn för alla politiker. För riksdagsman Hanif Bali (M) är just dessa barn i fångläger reducerade till ”avkomman” och deras mödrar till ”honorna”. Det är ett rent och väl beprövat nazistiskt tankemönster att göra djurliknelser av fienden.

Men om mammorna är skyldiga till brott? I så fall får den saken prövas inför domstol i rättsstaten Sverige. Och om socialen finner några av dessa mödrar vara olämpliga vårdnadshavare så får också sociallagstiftningen ha sin gång. Just därför att Sverige är en demokratisk rättsstat och därmed motsatsen till allt vad IS står för.

Så långt är allt egentligen självklart. Få riksdagsledamöter från de demokratiska partierna skulle säga emot om man frågade dem en och en.

Därför blir det så förtvivlat skrämmande att regeringen och en överväldigande riksdagsmajoritet beslutsamt valt att förhala, och hellre låta lägerdöden i den syriska öknen lösa problemet, än att rädda en handfull vanvårdade svenska barn. Det kan bara förklaras med feghet. Man fruktar mer den pöbel som skränar om barn som avkomma och kvinnor som honor än den demokratiska och humanistiska opinion som föredrar rättsstaten framför pöbelväldet.

Och då vinner åter den obegripliga mänskliga grymheten.

För övrigt anser jag att…

… Göran Lambertz borde ha tackat sin lyckliga stjärna när han gick loss från häktningen misstänkt för våldtäkt, och därefter hållit tyst. I stället framställde han sig som en skam för manligheten. Obegripligt.

… det är ytterst tänkvärt att det i USA är lättare för en mentalt störd vit man att köpa automatvapen än det är för en svart man att rösta.

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Riksdagen