Kinas diktatur fruktar även en död Liu Xiaobo

KOLUMNISTER

Vid Nobelceremonin i december 2010 stod en ensam tom stol på scenen. Liu Xiaobo, som borde ha suttit där, avtjänade ett elvaårigt fängelsestraff i Liaoning för brottet att ha talat för frihet och försoning, och den kinesiska diktaturen lät honom inte resa till Oslo för att ta emot fredspriset. I torsdags dog han i fångenskap, 61 år gammal. 

Liu Xiaobo var Kinas motsvarighet till frihetshjältar som Václav Havel och Nelson Mandela och en studie i personligt mod. 

Han gjorde akademisk karriär med innovativ kritik mot kulturella auktoriteter och välkomnades vid västerländska universitet. Men när kinesiska studenter protesterade vid Himmelska Fridens Torg sommaren 1989 åkte han hem från USA för att ge dem sitt stöd. 

När regimen började mörda sina unga visade Liu sin mindre stridbara och mer medlande sida. 

När stridsvagnarna rullade in på torget på morgonen den 4 juni övertygade han studenter att släppa eldvapen, klubbor och stenar och vädjade till trupperna att ge dem fri lejd. Utan honom hade troligen långt fler fått sätta livet till. För den insatsen arresterades han den 5 juni och hans verk förbjöds. 

Efter 1989 köpte Kina de intellektuellas tystnad. De som accepterade att leva på knä fick generösa bidrag och prominenta uppdrag, men Liu vägrade. Han hade flera möjligheter att lämna landet, men lät bli. Han menade att den intellektuellas uppgift är att gå före sin tid, så att tiden så småningom kan komma i kapp, så han talade i stället högre för politisk och ekonomisk öppenhet och åkte ut och in i husarrest, fängelser och arbetsläger. 

Han visste att han riskerade att dö i fångenskap. ”Även om jag krossas och pulvriseras”, skrev han till sin fru som förbjudits att tala om honom offentligt, ”kommer jag omfamna dig med min aska”.

Liu Xiaobos övermänskliga mod ställer allas vår vardagsängslighet i skamsen dager, men det mest anmärkningsvärda för alla oss som har börjat se meningsmotståndare i politik och på twitter som dödsfiender är att Liu trots decennier av övergrepp predikade försoning. 

Ni är inte mina fiender, förklarade han för de åklagare och domare som plågade honom, ni gör bara ert jobb. 

Hans väg var inte hatets och stridens, utan det goda exemplets. Det var inte flummig självförnekelse, utan genomtänkt
filosofi. Man blir svag av att hata, menade Liu, man förblindas och slutar lära sig av andra. Jakten på fiender skapar hämndbegär, intolerans och nytt förtryck, som Kinas historia visat.

Därför bekämpade Liu socialismen som ställde klass mot klass och nationalismen som ställde folk mot folk. Demokrati, rättsstat och marknadsekonomi såg han som verktyg för att låta människor leva sida vid sida och samarbeta fritt, trots olika bakgrund och viljor. 

Den kinesiska diktaturen fruktar denna övertygelse även efter Lius död. Hans namn får inte nämnas och hans död får inte sörjas. De vet att denna martyrs rykte kan växa med åren och inspirera dem som vill demokratisera landet. 

Kineser som ville hedra sin störste dissident fann emellertid en väg runt censuren. 

På sociala medier skickade de varandra en enkel bild – på en ensam, tom stol.


Saker Kina förbjuder 1:

2007 förbjöd Kina buddhistiska munkar från att återfödas utan kommunistpartiets tillstånd.

Saker Kina förbjuder 2:

2011 förbjöd kommunistpartiet tidsresor på film, då det anses vara respektlöst mot historien. Ska de säga, som ständigt skriver om historien som den passar dem.