Alla ni som röker med era barn är idioter

KOLUMNISTER

Årets första riktiga sommardag, i början av augusti, sitter vi på en andbajsig strand och äter sandiga kanelbullar och dricker termoskaffe. Vi blir gråhåriga av att räkna barnahuvuden och försöka få kalkylen att gå ihop varje slutsummering. Ingen lyssnar på att puffarna måste på armarna, alla springer för långt ut på bryggan och ingen vill komma upp ur vattnet och äta äppelbitar ur tupperwareburk.

Allt är som det brukar, på gott och ont, för på en filt en bit bort sitter en mamma med treårig son. På den lilla lilla filten sitter också mormor med bikinibyxor upp till armhålorna och böcklinghud mellan de mörkbruna brösten. Mellan läpparna vilar en stinkande cigg och jag vill inte verka fördomsfull på något vis, men jag kan satsa mina barns solbadande kroppar på att det var gul Blend.

Vi sitter fyra meter bort och kippar efter andan. Det är vidrigt med den stickande röken tillsammans med solen gassandes på huden. Vi viftar och värjer oss men det hjälper ju sällan till aldrig. Det treåriga barnbarnet sitter bredvid sin veckiga mormor och får ALL vidrig rök in i sina små badvåta näsborrar. Han leker med en hink och verkar inte ta någon notis, han är väl van.

Något säger mig att detta är mormors första barnbarn. Hon är kanske 60 och spenderar en efterlängtad sommardag med ett efterlängtat barnbarn.

Livet är underbart på filten där hon sitter och ser in i ögonen på sin avkommas avkomma. Varför är hon då så gränslöst blåst? Vet hon inte hur farlig andrahandsröken är? Skiter hon i det? Att barnbarnet på filten kan få astma, allergi, astmatisk bronkit eller lunginflammation?

Kanske är dottern gravid med ett syskon, vet lilla mormor om att det syskonet kan bli ett missfall, orsakat av hennes egoistiska tobaksbegär? Hur enkelt hade det inte varit för mormor att ta en liten promenad, ställa sig bakom mulltoan eller passat på att röka när barnbarnet badade?

Jag minns så väl mattelektionerna i fyran när fröken kom fram för att hjälpa till. Det stank böckling redan två bänkar bort. Jag minns hennes torra smackande böcklingmun och dess vidriga andedräkt lika väl som min mammas bullbak, med den skillnaden att mammas bullar är ett fint doftminne.

Till slut stod man inte ut och satt ensam med sina 87-32 och 29+74 och ritade hjärtan och gubbar i stället. Och med risk för att dra på något för stora växlar: jag har alltid varit väldigt dålig i matte. Som fröken sa: ”Malin har aversioner mot matte.” Nej, jag hade aversioner mot sotiga böcklingtrutar.

Ni som röker med era barn: Kan ni inte skicka hatmejl och tala om för mig varför jag har fel? För ni är ju en hel del. Jag ser er överallt. På stan, på uteserveringar, vid busshållplatser. Tala om för mig varför jag är dum i huvudet som tycker ni är idioter bortom jämförelse.

Tre cigg hann hon med där på filten, böcklingmormor.

Och jag hann med att halvhögt säga: ”Usch, how I hate folk som smoke bredvid children.”

Utan att hon hörde förstås. Man vill ju inte göra någon arg.

Malin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM