De inleder och avslutar med ett jätteutsläpp

KOLUMNISTER

Ni har alla hört den. Ni har själv hystat den ur er. Höstens vanligaste suck. Den lyder:

”Ja, egentligen skulle jag unna mig och familjen två veckor i Thailand. Jag vill. Jag har råd. Men jag vet att jag inte kan. Det strider mot moralen. Vi ska ju inte flyga i onödan. Nix, ingen står främmande för vetskapen om hur mycket koldioxid en enda flygpassagerare står för.”

Ja, vi har alla fått lära oss det mesta om klimathotet.

Alla vet.

Alla utom miljöminister Andreas Carlgren och hans inre krets. Ovetande är också topparna i Miljövårdsverket och naturligtvis klimatspecialisterna inom Sida. De som heller inte vet kommer från jordbruksuniversitetet och UD:s klimatkommission, från lantbruksdepartementet, Energimyndigheten, riksdagen och Rosenbad.

Jag har namnen. Namnen är respektingivande, titlarna imponerande.

Denna skara - en intim liten krets om bara 41 personer - utgör den svenska delegationen vid FN:s klimatkonferens. Dessa våra svenska höjdare har just flugit så långt bort på jorden det går att komma - över ekvatorn, fem flygtimmar sydöst om Bangkok.

Till Bali.

Säga vad man vill om FN. Det väljer i alla fall sina mötesplatser med finess. Bara det läckraste är gott nog. Den här gången Westin Nusa Dua, en resort i Indonesien som, mellan vajande palmer vid safirblått hav, är en orgie i lyx. Limousinerna är putsade. Öns alla lyxhotell uppbokade. Få rum kostar under 4 000 kronor natten.

Okej, vi erkänner. Vi skulle alla gärna ha det som de 41 statsråden, riksdagsmännen, diplomaterna, ämbetsmännen och sakkunniga. Elva dygn i ett semesterparadis, där solen i dag är uppe 13 timmar, temperaturen i luften 27 grader och i vattnet 24. Så omtänksamt av FN att inte lägga konferensen nära en plats där de flesta har sin gärning, i Berlin eller Poznan, Cambridge eller New York, ty där är det ju grått och kyligt så här års. Antalet konferensdeltagare hade blivit radikalt mindre.

Men en fråga. Var det ingen av dessa 41 som tänkte så här: Om vår uppgift är att fixa klimathotet kanske det är ologiskt att inleda och avsluta med att skapa tidernas största utsläpp. Sverige kommer nämligen inte ensamt (även om vår delegation proportionerligt är större än de flesta andra länders).

Totalt samlar klimatcirkusen 15 000 politiker, ämbetsmän och specialister. Vid deras sida står en handfull utsända informationssekreterare och presstalesmän. I delegationens närhet på paradisön finns gröna lobbyister som åkt dit för egna pengar. Samt groupies, miljökändisar och mediemänniskor. En del av dessa är så upphetsat engagerade att de sätter allt elände under klimathotets paraply. Jag hörde BBC säga att bland de katastrofer som kan skyllas på koldioxidutsläppen finns tsunamin. Har jag fel när jag tror att den vållades av en jordbävning i djupet av en ocean?

För att inte mana fram politikerförakt avstår jag från en kolumnists vanliga populistreflex. Jag ska inte tala om kostnaderna, som ju skattebetalarna står för. Jag har i förbigående hört andra skissa på att de svenska ämbetsmännens solresa i decembermörkret inte ens kostar tio miljoner kronor. Lite ska det väl få kosta för Carlgren & Co när de offrar sig på klimathotets altare.

I stället talar jag om det som ligger klimathotskolportörerna själva närmast om hjärtat: Klimathotet. Koldioxidutsläppen.

Stack det i deras samveten, när de gjorde sina 20-30-timmars flygresor till Bali? Chris Goodall är en brittisk specialist på koldioxidutsläpp. Han konstaterar:

Varje person i ett flygplan destination Bali skapar i snitt motsvarande 6,4 ton koldioxid. För 15 000 tillresande delegater blir talet 96 000 ton. Till det kommer att konferensanläggningen och hotellen alstrar ett utsläpp om 10 000 ton.

Totalt utsläpp: 106 000 ton koldioxid. Det är på några dagar mera än vad Sverige på ett helt år släpper ut, 67 miljoner ton.

Låt oss fastställa att när klimatkonferensen på Bali nästa fredag är över, har den i alla fall åstadkommit ett resultat:

Tidernas största brakfis.

ARTIKELN HANDLAR OM