Jag är ”besvärlig”

KOLUMNISTER

Ett tag var ordet så inne att det förekom två gånger per spaltdecimeter i var och varannan tidning.

Jaja, i vissa tidningar, då. Ordet var ”medborgare”.

Det fanns massor av ädla och högpannade idéer kopplade till det där ordet.

Idéer om hur folk engagerade sig och tog sig an de svåra frågorna, för att sedan samlas på Torget för upplyst diskussion och kloka beslut.

”Medborgare” kunde förstås ha fått oss att tänka på giljotiner, jämlikhetsdiktatur och hemlig polis, men den här gången tänkte vi snarare på gamla greker och livsvisa farbröder med snälla ögon. Om vi blev ”medborgare” skulle vi få det lika mysigt som de har på bilderna på yoghurtpaketen.

Inklusive olivträd.

Och vad blev det av det?

Det talas mycket om föräldraengagemang nu, när rättegången om ihjälsparkade Riccardo är igång och det bränns och hotas i skolorna.

Det är ju bra. Bättre än att kräva något av ”politikerna”. Bättre än att ropa på kameror och metalldetektorer. Men hur är det egentligen tänkt att fungera, det där med föräldraengagemang?

Man kan förstås börja med att ha koll på sina egna. Men sedan då?

Saken är ju den att det inte kan sluta där. Ungar går i skolan. I skolan finns det klasser. I klasser finns det problem. Problem har ofta namn.

Problem har dessutom föräldrar, som för det mesta inte är så heta på det där med föräldraengagemang. Det betyder att någon annan måste kliva in.

Det är i de lägena det här med föräldraengagemang verkligen sätts på prov: När engagemang i egen unge kräver engagemang i annans unge.

Ni vet väl vad som sker när man försöker sig på det? När man påpekar att problemet inte är ett allmänt, abstrakt problem, utan ett mycket konkret problem, med nedhasade brallor och en plats på skolfotot.

Det blir pinsamt. Det blir tyst och nervöst. Det blir, på nolltid, en outtalad sanning att den som gjort påpekandet själv är ett problem.

Och sedan är det kört. Man hör det i telefonen nästa gång man ringer klassföreståndaren, eller rektorn, eller vem det nu är. Redan hejet låter som något som kläms fram under tortyr i Abu Ghraib. Man inser att man inte alls räknas som ”engagerad förälder”.

Man räknas som ”besvärlig förälder”.

Det var en bra idé, det där med ”medborgare”. Synd bara att engagemang är så genant, när det inte är teoretiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM