Mejla

Staffan Heimerson

Rök en cigg – och fimpa mobilerna

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: HASSE SUNDBERG
Partaja som förr Skådespelarna Gunnar Björnstrand och Annalisa Ericson firar efter en premiär på Vasateatern 1971 med skumpa och en cigarett – eller om det var två. Ingen kameramobil störde festandet.

Sättet att umgås skiftar från ett ­decennium till nästa.

Det verkar ofattbart, men det fanns en tid i slutet av sjuttiotalet, då partajer förstördes av att alla tjejer, de smartaste och mest ­välutbildade trettioåringarna  – på allvar! – frågade:

”… och i vilket stjärntecken är du född …?”

Stjärnorna har slocknat och i dag störs och förstörs alla middagar och kalas i stället av att människor är paparazzi-wannabes. De halar fram sina Iphones och börjar skrockande ta fotografier av medgästerna.

Vilket jävla sätt! Det stör samtal. Det förstör stämning. Det väcker frågan: Vem i all världen kommer någonsin i hela ­livet att klicka fram en bild, där jag står med ett glas i handen med ett ansträngt leende och har det trevligt med en begåvad gäst? Tänker paparazzi-wannaben: jag dokumenterar ett unikt ögonblick i ­historien? Eller tänker hon: denna ska jag lägga i en mapp med rubriken ”Möjligheter till kommande utpressning”.

Nej, skratta inte bort den tanken. Tänk på de arma prinsarna.

Den ena av dem, den medelålders Carl Philip, fotograferades i mörkret klockan 3 om morgonen utanför en krog i Cannes i ett grabbslagsmål av Delsbotyp. Bilderna av det pinsamma uppträdet hamnade i tidningen. Tänk vidare. Vem kan ha ­tagit bilden? Någon fransos som mitt i natten råkade passera och kände igen en internationell okändis? Knappast. Eller vaktmanskapet som ingrep och ville tjäna en hacka? Lika otroligt. Det var naturligtvis någon i prinsens sällskap om sju personer. Vad som drev denne eller denna till en sådan magnifik akt av okamratlighet vet jag inte. Kanske är det typiskt för hur det går till i fina kretsar.

Den andre olycksalige, unge prins ­Harry ur engelska kungahuset, hamnade ­i en situation på bild i all världens tidningar, uppfriskande naken med en ­lika naken flicka i en svit i Las Vegas. Jag har inga erinringar mot uppträdandet men upprepar frågan: vem tog ­bilden? Svar: någon av deras bästa vänner, som var med i sviten och kunde casha 100 000 kronor från en skvallersajt.

Vore jag prins skulle jag ställa upp ­mina närmaste vänner mot en vägg och kalla in hovets exekutionspatrull.

Det är då man längtar tillbaka till tiden, då man förtroligt skulle berätta var i ­zodiaken man befann sig.

Jag har fler reformer än fotograferingsförbud att föreslå i sällskapslivet.

Det mest glödande: Förbjud era gäster att gå ut på terrassen eller balkongen för att tända en cigarett. Säg uppfordrande: ”I vår familj röker vi inte på terrassen. Vi röker vid bordet. Askkoppar finns framställda”.

Tro inte att jag talar i egenintresse. Jag fimpade för gott hösten 1971. ”Att sluta ­röka är den lättaste sak i världen”, sa Mark Twain. Men han tillade: ”Jag borde veta. Jag har gjort det tusentals gånger.” Jag har gjort det en. Det räckte och var hur lätt som helst. (Twain sa också, klokt nog: ”Jag har gjort det till en regel att aldrig röka när jag sover.”)

Jag har naturligtvis respekt för rökningens risker. Det är ju som en annan amerikansk författare, Fletcher Knebel, noterat: ”Rökning är det vanligaste skälet till statistik.”

Men det handlar om något viktigare: Respekt för människors ­speciella vanor. De som inte vill dricka vin vid mitt bord slipper dricka vin. Det handlar om att ­kalibrera livsnjutning och risker. Det handlar om att vi alla bör göra saker som tilltalar oss.

Det är ju alldeles uppenbart att en del människor finner rökning tillfredsställande. De gillar doften. De gillar den lilla nikotinkicken. De gillar estetiken i handlingen, gracen i att tända en cigarrett och de eleganta, något förlängda ­rörelserna med handen.

Och rökfascisterna som ingriper är just det. Fascister. Naturligtvis kan de säga: ”Röken besvärar mig.” Men den rutinerade rökaren svarar med Wendy Liebmans ord:

”Var glad att det inte är värre. Mig ­dödar den.”

Det är rätt givet att rökmotståndarna är fler än rökliberalerna. Antagligen var ­Tage Danielssons film ”Mannen som slutade röka” en större publiksuccé än Klas Öster­grens roman ”Den sista cigarretten”.

Men kolla i praktiken hur de uttrycker sig om rökning och det blir tydligt vem som står på rätt sida:

Danielsson: ”Churchill var en tjockis som ­målade dåliga tavlor och rökte för mycket och såg ut som en oskälig hund där han stod och spretade med sina två fingrar i vädret.”

Ovänligt och felaktigt.

Östergren: ”Hon tog upp en cigg, satte den mellan läpparna och skrynklade ihop paketet med ena handen och såg för bråkdelen av en sekund ut att slänga det på gatan, men hon insåg att det hade räckt, att det var precis det enda som behövdes för att ge snutarna rätt att ­ingripa.”

Där ser ni varför rökaren ska försvaras.

Sedan maj månad

… har ­Dagens Nyheter webbvärldens mest kryptiska meddelande. Under en bild av en för mig okänd man står varje dag sedan fyra månader budskapet: ”Jonas Thente. På frågan om jag kan rekommendera en spännande bok att läsa då svarar jag nej.” Kan ingen ­lösa bekymret genom att skicka en bra bok till karlen.

Jag läser just nu

Årets bästa ­biografi.

… årets bästa bok i genren historia och biografi, Axel Odelbergs ”Vi som beundrade ­varandra så mycket. Sven ­Hedin och Adolf Hitler”. Den är rapp i stilen, spännande i innehållet. Mängder är nytt om ­Hedins bisarra vänskap med führern. Boken fräschar upp vår kunskap och ­intresset för den historiskt mest ­intressanta tid vi genomlevt, trettio- och ­fyrtiotalen. Måtte boken belönas med Augustpriset.

Snyftvalsen kring Mona Sahlin

… kanske tappar takten om jag påpekar att en rad internationella jobb har kravspecifikationer. Det är kraven och inte det faktum att hon är kvinna som gör att hon inte får de jobb hon söker. För alla EU-jobb, frånsett kommissionärerna som utses rent politiskt, fordras akademisk grundexamen. För internationella jobb – även om akademisk examen formellt inte krävs – vägrar tyskar och fransmän stöd till icke-­akademiker. Sahlin gick Nacka Samskola and Södra Latin men ­inte mer innan hon gick ut i livets hårda. Om hennes ­omgivning ska snyfta på får det vara över att reglerna är hårda.

Av: Staffan Heimerson

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN