Allt vi vill är att förverkliga oss

Vi alla har de minnen som präglat vår uppväxt och som vi kan för­akta.

Som 9-åring var jag hos min farmor. Min farmor är en tuff kvinna. Hon har starka åsikter om saker och ting, mycket pondus, rätt så bestämd. Hon viker sig inte från att slänga hårda kommentarer och säga vad hon tycker, och jag gillar det. Några gånger i veckan åkte vi till mina farföräldrar för att umgås. Det har varit samma visa ­varje gång. Prat om livet, servering av frukt och sötsaker, först te, sen kaffe.

Trots att jag älskade stämningen så var det ett moment jag avskydde, när jag alltid fick uppgiften att servera och diska. Irritationen växte i mig för varje dag som gick och till slut fick jag nog.

– Varför säger du aldrig till min bror eller mina kusiner, varför är det bara jag som ­måste diska?

Svaret var kort och koncist:

– Gina, du är kvinnna, det är din plikt att göra det.

Jag minns hur jag tar upp brickan med de urdruckna te­glasen som handmålats med guldfärg från bordet, bär in de till det tomma köket och står där i min ensamhet. Det var mars månad, soligt ute och solens strålar gav det annars själlösa köket lite liv. Med ett aggressivt grepp tar jag tag i tekannan och börjar skrubba den. Hårdare och hårdare. Jag sköljer ur den och nästan kastar ned den mot diskbänken. Vadå kvinna? Varför sätts det andra krav på mig för att jag är kvinna?

Minnen präglar oss mer än vad vi tror, men ibland tar det några år och plötsligt så tar de minnena en annan form. Jag har länge varit arg, känt att jag jobbat i motvind när det kommer till könsroller.

Det jag inte förstod där som 9-åring var att för min farmors generation så fann de sin stolthet och styrka i att vara ansvariga över hemmet. Min farmor är analfabet, hon kan varken läsa eller skriva, hon har ingen utbildning, hon har aldrig haft ett arbete i sitt liv. Hon har dedikerat sin själ till att ta hand om sitt hem, och jag har alltid kritiserat det. Jag har inte förstått det, men varför?

Det som förenar oss kvinnor, eller hela mänskligheten egentligen, är jakten på självförverkligande och frihet. Vi båda sökte den, jag och min farmor, fast på olika håll.

Hon finner sin frihet i hemmet, jag finner min i mitt arbete och att ge mig ut och lära mig. Trots att hon ställde krav på mig som jag mot­satte mig, och trots att hon hade fel många gånger, så ville hon egentligen bara väl.

Min farmor ville bara att jag skulle få uppleva den självförverkligande känslan hon fick av sitt hem, den stoltheten, den styrkan. Hon ville ­göra mig till en stark kvinna utifrån hennes perspektiv, för hon visste inte att den styrkan och känslan fanns att hitta på ­annat håll.

Himmel

Den uppfyllande känslan man får av en riktigt god hamburgare. I will leave you at that.

Helvete

Ångesten som uppstår när man ligger i soffan som en utslagen val och plötsligt börjar ”Färjan” på tv och man hittar inte fjärrkontrollen för att ­byta kanal. Människor har verkligen inga gränser ­ibland …

avGina Dirawi

ARTIKELN HANDLAR OM