Arvprinsen som aldrig fick bli kung

avHerman Lindqvist

KOLUMNISTER

Kung Carl Gustaf blev kung direkt efter farfar Gustaf VI Adolf. Många läsare har frågat hurdan kungens egen far var, arvprins Gustaf Adolf, som omkom i en flygolycka på Kastrup 1947.

Gustaf Adolf var äldste son till Gustaf VI Adolf och prinsessan Margareta av Storbritannien. Modern avled helt oväntat då Gustaf Adolf var 14 år. Han tog hennes bortgång mycket hårt och var borta från skolan, Lundsberg, ett helt år i samband med moderns död. Han hade det svårt i skolan för han, som så många i hans släkt, var ordblind, vilket var ett svårt handikapp på den tiden. Den som var ordblind anklagades för lättja och skulle tuktas med aga och mer läxor eller kunde ställas i skamvrån utpekad som dummerjöns. Svårigheterna i skolan och den hårdhänta uppfostran gjorde att han verkade stram och stroppig. Han hade många ovänner redan som ung, bland dem hans egen bror Sigvard och kusin prins Lennart Bernadotte. Gustaf Adolf kompenserade de uteblivna intellektuella framgångarna med att bli duktig idrottsman. Han var kungahusets bäste idrottsman genom tiderna. Han tillhörde den svenska eliten i fäktning och hinderlöpning. Flerfaldig svensk mästare i sabel, medlem i den svenska OS-truppen 1936. Han var en skicklig skytt och skidlöpare och som många andra i släkten vid denna tid var han mycket aktiv och intresserad scout.

Yrkesvalet var givet. Han skulle bli officer, riktig officer, inte en prins som snabbsurfade över officersgraderna för att bli general vid 30 års ålder. Han ville avancera grad för grad. Men han studerade också statskunskap, statsrätt och språk vid Uppsala universitet, bland annat med Dag Hammarskjöld som lärare. Därefter studier vid Handelshögskolan.

Hans framtoning var den behärskade officerens. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och till och med sträv i sitt sätt. Han var ingen folktalare och absolut ingen publikfriare. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid Försvarsstaben och var en av dem som skrev broschyren ”Om kriget kommer” som skickades ut till alla hushåll.

Tjugosex år gammal gifte han sig med den tyska prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha. De hade mötts hos släktingar i London. De fick fem barn, Margaretha, Birgitta, Désirée, Christina och Carl Gustaf. Familjen bodde på Haga. Då Carl Gustaf var åtta månader gammal kom katastrofen. Arvprins Gustaf Adolf hade varit på en jaktresa till Holland. På vägen hem mellanlandade KLM-planet, en Dakota, på Kastrup. Det blåste friskt den dagen, varför flygmekanikerna lät låsa planets roder med aluminiumklossar. Då det var dags för avfärd kontrollerade varken markpersonalen eller piloten att klossarna tagits bort. Planet lyfte och då piloten drog på för fullt reste sig planet i en skarp vinkel rakt upp för att vid hundra meters höjd överstegras och störta rakt ner mot slutet av landningsbanan. Flygningen varade bara 45 sekunder. Samtliga 22 passagerare ombord omkom i eldhavet. Gustaf Adolf blev 40 år.

Under åren efter andra världskriget har Gustaf Adolf gång på gång anklagats för att ha haft nazistsympatier. Bilder publiceras där han skakar hand med Hitler och andra tyska ledare i uniform. Ofta brukas det framhållas att prinsens svärfar var öppen nazist och satt i fängelse efter kriget som krigsförbrytare.

Visst träffade han Hitler, men det var innan kriget hade brutit ut och som ledare för en svensk idrottsgrupp. Han var hemma hos Herman Göring på Carinhall, men Görings sekreterare skrev att herrarna inte kunde komma överens och att det inte blev fler inbjudningar. Under kriget var Sverige officiellt neutralt, i neutraliteten ingick att ledande svenskar regelbundet mötte ledare för både Tyskland och de allierade. Kontakterna fanns med bägge sidor hela tiden, det var en förutsättning för neutraliteten. Det finns inga pronazistiska uttalanden av Gustaf Adolf. Han var inte medlem i någon nazistisk organisation.

Före kriget fanns starka tyskvänliga sympatier i Sverige, men det var inte sympatier för Hitler utan snarare för gammal tysk kultur och blommande industri: Goethe, Schiller, Beethoven, Bach, Schopenhauer, Nietzsche, Krupp och Mercedes-Benz. Tyska var första främmande språk i svenska skolor. Doktorsavhandlingar skrevs på tyska eller hade sammanfattning på tyska.

Före andra världskriget gick de flesta Nobelpris till tyska forskare och författare. Karl Marx skrev på tyska och den svenska arbetarrörelsen sökte sina ideal i Tyskland. Den blodiga ryska revolutionen och skräcken för kommunismen gjorde att många inom borgerligheten sympatiserade med Tyskland långt innan nazismens terror och dödsläger hade blivit kända.

Det är således aldrig bevisat att Gustaf Adolf, som hade en brittisk mor och en ytterst probrittisk far, hade nazistsympatier. Då han avled höll den judiska församlingen i Stockholm en minnesandakt och den ytterst nazistfientliga Expressen skrev att ryktena om hans nazistsympatier kan ”utan omsvep dementeras av vittnesgilla personer” Även en dåtida viktig kultpersonlighet på vänsterkanten som Else Kleen, hustru till den socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller, skrev att det var ett misstag att kalla prinsen för nazist.

ARTIKELN HANDLAR OM