Nu får Sahlin tid att tänka

Läs Peter Kadhammars krönika

Politiska ledare är inte som vi. De har bättre fysik och starkare psyken.

Bara det förklarar att Mona Sahlin drygt tolv timmar efter sitt historiska nederlag leende tog emot media i Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm.

– Backa! Backa! sa hon när fotograferna, trötta, en smula griniga efter en evighetslång valkampanj, trängde sig på så att hon inte kom fram.

Hon hade just presiderat över det grundligaste nederlaget i den svenska socialdemokratins historia, men när hon fick frågan hur det kändes (ja, ett val är en tävling, ett 800-meterslopp) svarade hon:

– Det känns bra. Jag har fått mat.

Hon placerade sig bakom ett litet ståbord, flankerad av livvakter, bakom henne balanserade valplakat (tummen upp!) och ett av dem föll ner med en trött duns. Lika symboliskt ringde telefoner i fotografernas fickor – groteska, påträngande signaler – liksom i en av livvakternas. Han tog upp den och glodde på displayen.

Inget var så noga längre. Det var över.

Å andra sidan kan man säga att det just hade börjat. Sahlin hade träffat partiets högsta ledning, verkställande utskottet. ”Stämningen var allvarsam.” Man tillsätter en kriskommission. Sahlin talade om nystart för partiet och ska ge närmare besked i morgon, onsdag.

– Då kan jag tänka mer högt?...

Hon sa att valet saknar vinnare. (Nåja.)

Hon tänker inte avgå.

– Jag är ledare i med- och motgång.

Det där upprepade hon i olika variationer. Efter en stund tog hon på sig en svart kappa.

– Jag ska till mitt andra jobb. Jag har faktiskt kvar min plats i riksdagen.

Är du säker? sa jag.

– Ja.

Hon log.

I handen höll hon en bok, Tony Judts ”Ill fares the land”, på svenska ungefär ”Illa far landet”. Det är en döende historikers reflektioner över samtiden och socialdemokratins tillbakagång i västerlandet.

Vänsterintellektuella över hela världen har gått i spinn av entusiasm.

Politiska ledare är i vissa avseenden som vi. De går till jobbet och har fullt sjå med att få tiden att räcka till. Ett valmanifest ska snickras ihop: färdigt i sista stund. Man ska förhandla med kolleger: de är envisa. Man ska hålla tal: herre gud vad många tal!

Nu ska Sahlin äntligen få tid att läsa en bok. Och begrunda sitt partis framtid. Och kanske sin egen.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM